My quote this christmas

Julens bästa citat:

"Julklappar är som stryk; det är roligare att ge än få"
Itzahk, Hipp Hipp!

PS. Det där med jul-uppehållet med bloggen gick ju jättebra. DS

My christmas decorations

Mitt i julbaket avbröt Anders mig för att visa ovanstående länk. Och ni som var så stolta över att ni hade hängt upp ljusslingor i busken utanför huset kan ju bara, som de säger i mitt andra hem, watch&learn. Ett annat engelskt uttryck som man kan använda i samband med länken är: Over-do it!!!

Och nu undrar ni säkert hur många gånger de spelar Franz Ferdinand i de två första säsongerna av tv-serien Entourage. Svar: 4 gånger.

My homecoming

Här är några saker man inte ska göra om man är/håller på att bli förkyld:

• Gå lucia-tåg
• Shoppa intensivt
• Lucia-vaka
• Ränna runt på kvällarna
• Sova lite

Tyvärr har jag inte hållt mig till dessa riktlinjer så det är inte så konstigt att jag nu sitter här men min lilla förkylning kvar. Men jag är i alla fall hemma och det är det som räknas. Såhär, några dagar efter att man har kommit hem, har man landat. Först kändes det, om man får uttrycka sig lite poetsikt, som om kroppen var i Stockholm men själen i London. Faktiskt.

Jag kan hålla med om att det ar varit lite torrt på bloggfronten. Men detta beror på att mitt internet inte har funkat (ni vet, det lägger av ibland). Och jag sitter inte gärna och bloggar i skolan mitt under alla lektioner. Jag kan också hålla med Milla und Diana att jag nu faktiskt kan blogga live. Vilket jag kommer göra, vare sig ni vill det eller inte.

Men tyvärr kommer det bli ännu tommare framöver på bloggfronten. Jag planerar nämligen ett jul-uppehåll med bloggen. Det känns lite konstigt att blogga nu när jag är hemma och träffar/pratar med er så ofta. Vem vet, jag kanske får abstinens och skriver in någon liten kommentar nu och då. Nadja har lovat mig en gäst-inlägg om vår helg men vi får se när den kommer. Just nu lyser den med sin frånvaro, Nadjii.

Jag tänkte avsluta med några enkla statments såhär i juletider:

• Nu har jag sett 3 avsnitt från Scrubs sjätte säsong och de är verkligen jättebra. Jag, Scrubs-fantast som jag är, blir nästan tårögd av dem. Det är roligare then ever.
• Jag håller på att komma i fatt julkalendern på svt.se och är, i skrivandets stund, på avsnitt 10. Och, till min stora förvåning, tycker helt plötsligt Amy Diamond. Mina känslor för denna 13-åring är någonstans i Shirley Clamp-nivå. Så vad ska hon i julkalendern och göra? Isprinsessa, det är det löjligaste jag någonsin hört
• När vi ändå är inne på ämnet saker som irriterar mig, har jag ett till irritaions-moment på lager. På en av terminalerna på Arlanda, där man hämta bagaget, har det börjat med någon sort reklam-kampanj med kända stockholmare. Där kallar det Stockholm för "the capital of Skandinavia" och har foton på kända ansikten som Kunga-paret, Kajsa Bergkvist och Carola. Och plötsligt som man går där och kollar på reklamen ser man Darin bland alla kändisarna. Darin, förtjänar egentligen han att finnas där bland alla de andra. Och vart var alla fina stockholmare som Fredrik Lindström och Gustaf Skargård?
• Julen i Sverige är mycket bättre än julen i London. Mycket mysigare och röd-grönare.
• Idag köpte jag och Anders julgran och tja, det är ju lite tråkigt för er andra att vi ha hittat den finaste granen hela världen. Vi kallar den för Ragnar, Ragnar Julgran.

God Jul allihopa!!

My Cavalli-vodka.

Förresten, kommer ni ihåg bling-Absolut vodkan jag skrev om tidigare. Det där med sprit i coola flaskor verkar bli större och i onsdags lanserade Roberto Cavalli sin egna vodka, som han har designat flaskan till. Jag blev bjuden till lansering-partyt i onsdags (inte den stora festen som jag tror ar i L.A. utan den här i London) men tyvärr så kunde jag inte gå. Jag vet inte heller vad jag tycker om den sensationella flaskan. Döm själv. Jag har svårt att lägga upp bilder för tillfället men klicka på länken så borde ni se den.

My...whatever, something.

Nu är det hög tid för lite mer bloggande. Det var ett ordentligt tag sen sist. Detta beror på en kombination av brist av tid, ork och internet men nu är alla tre tillbaka. Och jag har massor att skriva om. Vi börjar med helgen, som blev en väldigt hektisk helg.

Jag hade länge planerat att jag på lördagen skulle till IKEA. Till slut bestämde jag och Amanda oss för att träffas kl. 10.30 på Hammersmith station (ung. 30 min från mig) för avresa mot kötbullarnas förlovade paradis. Man vill ju inte vara ute för sent, tänkte vi. Nu blev det dock så att festandet på fredag drog ut lite på tiden och det ledde till att jag och Laura kom hem till mig kl. 7.00 på morgonen. Ungefär den tiden jag vanligtvis går upp. Men vi ville ju inte missa IKEA så 10.30 infann vi oss på Hammersmith. Ni som är lite snabba på huvudräkning vet redan att detta betydde 2 h sömn för Laura och Annika om man bortser från den sömn som infann sig under kvällen på diverse nattbussar här och där.

I söndags hade jag, Gabbi, Nina, Maria, Jenny och Kicki julbak. Det blev kladdkaka, knäck, lussebullar och en stor sats med julstämmning. Ni måste förstå att utan varken julkalender på tv, julpyntat hus och advetnsljusstakar måste man anstränga sig för att få lite julstämmning.

I måndags var jag på konserten med stort K. Jag vet att jag har nämnt den tidigare men här kommer det igen. Hot club de Paris, Mando Diao och Dirty Pretty Things. Och det var en helt otrolig konsert!
Hela kvällen började med Happy Hour på någon bar i Brixton där jag, Laura, Tove, Amanda, Josse och hennes kompis Malin träffades innan. Flera billiga drinkar senare begav vi oss till brixton Academy där konserten var och där jag lyckades med bedriften att ta med mig en massa öl in. Jag förstår inte vad vakterna tänkte när de luktade på mitt vatten för att kolla om det var vodka men inte märkte påsen med öl som jag bara höll bakom ryggen. Eller i och för sig hotade en vakt med att kasta ut mig p.g.a. just de ölburkarna men det är en annan historia.
När vi kom in började precis Hot Club de Paris spela. Jag kan inte de så bra utan hade bara lyssnat på några av deras låtar på Myspace. Men de var faktiskt jättebra så jag får se till att...uhm, införskaffa deras album snart. Efter dem spelade Mando. Vi blev helt galna och hoppa, sjöng med och skreck "Sverige, Borlänge". Detta gjorde dock inte resten av publiken som antagligen inte var lika besatta av Mando som vi.
Men så fort Dirty Pretty Things kom ut på scenen blev de också besatta och tillsammans njöt vi av en helt galen konsert. I slutet flippade bandet ur totalt. Gitarristen hoppade ner från en typ 2,3 meter hög speaker ner på scenen (helt galet, att han inte dog), sångaren stage-diva ut över publiken och basisten hämtade en brandsläckare och, trots att han inte fick, sprayade ut skum över hela publiken. Men pricken över I:t var ändå när samma basist gav mig en släng-kyss. jag kan meddela att han bara delade ut en slängkyss den kvällen och den fick jag. Så jag säger som Laura:

"Jag har inget hjärta längre utan det tillhör basisten där uppe"

Jag hoppas att jag kan lägga upp lite bilder på konserten snart, men Gizmo vill fortfarande inte samarbeta med min kamera.

Igår jobbade jag för min värdmamma, Sally. Min uppgift var att sitta i receptionen, kryssa för alla som kom, visa dem vägen och vara "utterly polite". Trots att detta var ett jobb som vilken idiot som helst skulle kunna klara av började jag med att visa de fem första besökarna till tredje våningen istället för den andra. Såhär är det nämligen att jag visste mycket väl att det var på den andra våningen men i England säger man "first floor" om andra våningen inte "second floor" som man kan tro.

Och nu, idag torsdag, blev jag färdig med min psykologi hemtenta. Och det betyder, ladies and gentlemen, att jag inte har några inlämningar eller prov kvar (som jag kan förbereda mig på). Yes!!!

Och (jag är snart färdig med detta långa, slightly ointressanta inlägg) imorrn kommer päronen och brosa och hälsar på. Imorrn ska vi också gå Lucia-tåg på hotell Dorchester.

Over and out!

My unknown news.

Varför får jag reda på sånt här genom Aftonbladet.se, typ fem år senare? Det har ju för f*n varit en tornado i staden jag bor i. Hoppas att den inte var allt för allvarlig. Eller att det kommer en till...

My phases

Jag är en fas-människa. Precis som Hugh Grant i "About a boy" lever jag mitt genom olika faser eller, som han säger, perioder. Men till skillnad från hans 20 minuters-perioder är mina faser oftast mer än en vecka lång. Dessa faser kan beröra olika områden, allt från kläder och mat till platser. Och när jag är inne i en fas blir jag nästan helt besatt av det fasen berör. Om det t.ex. är ne färg måste jag se den hela tiden för mitt välbefinnande. Här är några av mina pågående faser:

• Låt-fas: "If you're feeling sinister" med Belle&Sebastian (Tack, irre!)
• Färg-fas: Turkosblå (se bild)
• Kläd-fas: Vanlig svart cardigan
• Plugg-fas: Skriver allting på datorn istället för för hand
• Frukt-fas: Vindruvor
• Bok-fas: 1984 av George Orwell (trots att det var ett halvår sen jag läste den, kan jag inte sluta tänka på den)
• Uttrycks-fas: "Jag dööööör!", både i positiv och negativ mening
• Lunch-fas: Pret-a-manger
• Irritationsmoment-fas: Brittiska ungdomar på bussen som antingen skriker, käkar chips och annat fett, spelar hög musik med dålig kvalité på deras mobil eller allt samtidigt.

Jag saknar de gamla vanliga fjortisarna som hänger i Vällingby med korta dunjackor med fuskpäls, mjukis-byxor och på dock för noppade ögonbryn när jag tänker på de brittiska tonåringarna. Och det värsta med britterna är att de är lika gamla som oss men ändå håller på sådär. Jag dööör!

My bling Absolut

Man blingade smycken. Man blingade kläder. Man blingade mobiler. Nu blingar man sprit. Kan det bli bättre?
Nej.

Jag visste att denna dagen skulle komma...som vi säger på min ö: The end of an era.

My new Scrubs episodes.

Nu har jag verkligen fått något att skriva om. Min brosa har just meddelat mig:

SÄSONG 6 AV SCRUBS KOMMER DET 30 NOVEMBER!

Jag satt med öppen mun i flera minuter efter att ha läst hans mail. Säsong 6, alltså. Efter all denna längtan och funderingar kommer de äntligen. 24 rykande färska avsnitt från Zach Braff-fabriken. Nej, detta kan jag leva på i en vecka.

Bara sex dagar kvar...

My Nadji!

Nu har hon kommit! Igår träffade jag vår Nadja på Oxford circus för en snabb fika. Allting verkade bra med henne. Idag ska hoon göra EastEnd, det är där Brick Lane ligger, osäkert och imorgon gör vi ett återbesök till Portobello Road.

Gud, vilken idé-torka jag fick nu, jag kan inte komma på nått som jag kan skriva om. Jag som hade så många idéer. Eller jag har fortfarande idéer till bloggen men det kommer snart. Allt jag kan säga är att det komma hända lite grejer i det här forumet.

Jo, någon kanske är intresserad av vad som hände mig och Jenny när vi var på väg till Covent Garden, vilket var ett tag sen. Men vi sa båda två att det var blogg-material så följande hände. Vi satt helt fridfullt och filosoferade på bussen när den stannade vid Trafalgar Square. Detta är ingen ovanlig företeelse, varken för bussar eller tunnelbanor. Och vi bryr oss inte så mycket om det utan återgår till våra funderingar. Men helt plötsligt ser vi en polis-van utanför och så kommer det in en tre, fyra poliser på bussen. De går längst bak och alla i bussen stirrar efter dem. De står och snackar en stund och går sedan ut igen. Denna gången med en datorväska med dem, som hade legat längst bak i bussen. Såhär gör de alltid där de hittar något "unattended" foremål, det kan ju alltid va en bomb. Lite läskigt, när man tänker på det.

Nej, nu ska jag sova. Det har varit lite ont om denvaran på senaste tiden.

My f*cking Baltic Sea.

Vem bryr sig egentligen om Östersjöns historia? Jag menar, hur ska kunskapen om varför Karlskrona skapades hjälpa mig i mitt framtida liv. Eftersom någon nisse någonstans tycker att det är så otroligt viktigt så får jag ta min helg i väldigt korta svängar. Mottot för helgen var i alla fall: Billig och nykter!

Fredag: Pub i Richmond (dock nykter pub)

Lördag: Natonal Gallery. Upptäckte att Pret-a-manger har den godaste latten och i och med det har jag tipsat fel i min artikel. Såg på Notting Hill hemma hos Bella och sov över där.

Söndag: Tänkte gå upp skit-tidigt och se på vakt-bytet vid Buckingham Palace. Men både jag och Jenny var för trötta så det fick bli Buckingham Palave utan vakt-byte. Lika trevligt det! Eftermiddagen spenderade jag med mina två kära historieböcker.

Jo, det är nämligen så passande att jag har två historie-prov denna veckan. HiB på onsdagen och HiA på torsdagen. Så lägligt det kan bli! Jag som tyckte att mitt liv bestod av för lite historia.

På onsdag kommer Nadja och på torsdag, då vi kommer träffas, kommer jag förhoppningvis vara färdig med allt och ta igen för min nyktra helg!

to My big surprise

Visste ni att Michel Jackson är 48 år? Det visste verkligen inte jag. Tydligen har han haft en omtalad come-back-show här i London som, enligt Aftonbladet.se, dominerat Londons nöjesvärld. Detta är något som jag har varit helt omedveten om, vilket visar hur lite uppdaterad jag är på vad som händer i staden där jag bor. Casino Royale hade t.ex. premiär här i veckan och jag var helt ovetandes. Jag får börja läsa Time-Out (något slags nöjes-magasin).
Att han är 48 år! Jag är fortfarande chockad. Det enda man kan göra är att stämma in med vad Robbie Williams sjunger i sin nya hit Rudebox (som alla verkar hata):

"Jackson looks a mess, YES"

My Shirley Clamp

Jag kollade runt efter lite bilder till det föregående inlägget där jag hade röstat fram Shirley Clamp som den värsta tänkbara julvärden. Men det fick bli ett eget inlägg istället. Här är mina favorit Shirley Clamp-bilder:

Här är Shirley Clamp och hennes bröst. Eller kanske Shirley Clamps bröst, och ja, det man skymtar i bakgrunden är Shirley Clamp själv.

Här är Shirley Clamp när hon är lit mer cool och rockig. På denna bilden ser man inte en "långsam blomma" så långt ögat når.

Och tillslut så har vi Shirley Clamp när hon sjunger en väldigt djup och personlig låt. I detta fallet tror jag att det var "O, helga natt". Ni ser på rynkade ögonbrynen och handen på väg mot hjärtat att detta är en låt som Shirley har ett personligt intresse i och som, precis, står henne nära om hjärtat. En extremt kraftfull och talande bild, om jag får säga det själv.

My christmas host

Woho! Vänta, lite nu. Här lämnar man landet för några månader och vad händer? Jo, SVT har valt Ingvar Oldsberg till julvärd.
De börjar med att ta bort Arne, vilket är hemskt i sig, men de behöver ju inte göra saken värre för det. Men det verkar som om det är SVTs mål. Efter att alla blev så besvikna efter Arne så tänker de ha de sämsta mest impopulära ulvärdarna det hittar, tills folk slutar titta på Kalle Anka. De försöker ta bort en redan djupt ingrodd svensk tradition.
Se bara tillbaka på de senaste åren. Okej, det började bra med Lotte Bromé. Hon är en fin människa. Men sedan blev det värre. Ernst Kirchsteiger. Alltså han är ju bara ett skämt. Ett stort j*vla skämt. Och sedan Blossom Tainton, som är så översympatisk i tv så att man tror att hon fejkar bara för att bli känd. Och få vara med i korsord i IcaKuriren och komma in på Café Opera (om hon nu gör det).

Vart finns alla de fina tv-personligheterna när SVT väljer julvärd? Här är min lista på vilka jag helst skulle se som julvärd.

1. Fredrik Lindström
2. Anders Lundin
3. Kattis Ahlström
4. Anders Jansson och Johan Wester (Hipp Hipp)
5. Kristofer Lundström (från Kobra)

Samt en lista på vilka som, om möjligt, skulle kunna göra julen värre.

1. Shirley Clamp
2. Christer Sjögren
3. Lasse Holm
4. Bengt Asterlind (från Hajk)
5. Bosse Bildoktorn

My Frog.

Äntligen! Under min tid här har jag undrat vart alla sygga britter har varit. Jo, jag har sett en stor del av dem men har ändå funderat. Finns de på riktigt, alla Jude Law och Hugh Grant-kopior? Är de verkligen såå snygga? Och vart finns de i så fall?
Men nu har jag hitta dem. Det var så enkelt att alla fanns på samma ställe. På Frog.

Frog är en rock-klubb i närheten av Piccadilly. Till skillnad från andra klubbar så kan man där vara vem man vill, ha på sig vad man vill; man kommer in bara man är arton (hehe...). Klubben har två våningar och allting är helt svart, nästan lite ruffigt. Det finns tre barer och nästan alla dricker öl. Och så spelas det bra musik hela tiden, inte någon Cascada eller Shakira så långt uhm, örat kunde nå.
Klockan 1 spelar alltid ett live-band. Babyshambles har spelat där men kvällen till ära spelade nått band med tjejer som hette Kasalitas eller nått sånt.
Det var helt enkelt en suverän kväll och jag ska ta med alla som kommer hit dit (om jag någonsin kommer in igen)!

På söndagen skulle jag och Jenny upptäcka London lite mer. Vi har bestämt oss för att upptäcka något nytt turist-mål eller stsdsdel varje helg. Nu på lunch-rasten ska vi planera det men Jennys Londonbok. I söndags var vi på väg till Covent garden, men eftersom det var Poppy-day så var buss-linjerna fucked up. Så vi kom till Trafalgar square och kollade lite där. Sen märkte vi att National Gallery låg i närheten så vi gick in där. När vi väl kom till Covent Garden började det skymma lite. Det gjorde bara Covent Garden ännu mysigare och det fanns massa stånd, en karusell och gatu-artister.
På vägen tillbaka gick vi förbi Savoy, som är ett jätte-fancy hotell. Vi kunde bara inte motstå att gå in. Så vi gick in, åkte upp till sjätte våningen, skrattade ihjäl oss och åkte ner. När vi gick ut konstaterade vi att vi inte passade in på sådana platser som Savoy.

My family's limericks

Om det är så att någon råkar missa min brosa och pappas begåvade limerickar så skriver jag dem här. Om vi säger så här. Pappa, bra försök. Fila lite på den speciella limerick-rytmen nästa gång. Anders, se upp så att du inte får för mycket av Kirsti-syndromet.

Pappas: My "bad" limerick

There was a girl from Trindidad
who always mixed her colored pad
although she felt sad
her dad, who was so bad
he had great laugh - indeed he had!

Storebrosans:

There was a boy from Uppsala,
som hade svårt att tala,
beacuse a many beers,
he had with his peers,
denna limerick är svår att uttala!

Jag tror att brosans limerick är lite självbiografisk.

My weekend

Som jag sa i början av veckan så börjar helgens planer ta form. Eller närmare bli helt bestämda. Så här ser det ut.
Egentligen började helgen igår, torsdag. Då var vi på Hare&Hound's och spelade maffia (kortspelet). Hare&Hound's har hittills varit vårt stamställe och vi har varit där många gånger för torsdagspub. Men nu har stället börjat att göra oss besvikna med att legga oss hela tiden. Även när vi beställer alkohol-fritt. Så vi får se oss om efter en ny stampub. Det finns ju några att välja på. Men vi hade det i alla fall jättekul då maffia-spelet gick från maffia, doktor och sheriff till varulf, druid och know-it-all.

Idag, fredag, ska jag och Maria till någon klubb som vi knappt vet vart den ligger.

Imorgon, lördag, ska vi bege oss till Brick Lane för second-handlande. Det var någon artikel i Elle om Brick Lane och vi ska fälja den till punkt och pricka.

Och tillslut på söndag, ska jag och Jenny starta vårt nya projekt som går ut på att upptäcka London. Det känns som om vi försummar den underbara staden vi bor i med att inte uppleva den. Så imorgon börjar vi stenhårt och ska till Covent garden. Nästa helg hoppas jag att det blir Greenwich village, som ligger i centrala London. Om någon vet nått annat London-ställe man bara måste besöka får den gärna tipsa om det.

Åh, ni kan få tipsa om fler saker (nu efter att jag har tipsat om så många saker själv). Jag ska skriva en artikel till vår lokal-tidning om min vistelse i London och om tja, gud vet vad. Vad vill man veta om London? Vad vill ni få reda på?

My Viktor&Rolf-madness, part two

Att jag kan glömma att skriva det. Viktor&Rolf truppen från Svenska skolan klarade sitt uppdrag och köpte en t-shirt till mig. De kom till H&M Kensington kl. 7 på morgonen (2 h innan affären öppnade) och var först där. De var också först in och ryckte åt sig allt de såg. Jag önskar verkligen att jag var där men jag har min t-shirt som souvenir. Jag hittar ingen bild på dem men om ni kollar på hemsidan ser ni säkert den.

My limerick

"There once was a pink little rabbit
who didn't like his habit
Because every night,
he went in to a fight
with his best friend Clabbit"

Idag på engelskan skrev vi limerickar (små verser som rimmar på ett speciellt sätt). Det ovanstående är min grupps bidrag. På en skala från 1 till 10 fick vår limerick betyget -11 av vår lärare. Fast jag kan inte påstå att de andra gruppernas limerickar blev bättre. Som en av gruppernas rim:

"There once was a woman fron Kentucky
who had a dog called Chukie"

De uttalade Kentucky som Kentchuky.

Min franska-mani är i alla fall slut och jag hoppas att provet gick bra. Tyvärr, som det alltid är när man går i skolan, går denna franska-mani snabbt över i en naturkunskaps-mani istället. Genetik! Och idag, då jag skulle följa min egan råd, och börja plugga till NV-provet så tar jag med mig fel block.
Jag har verkligen problem med mina block. Problemet är att jag har ett blått och ett rött som innehåller två ämnen var. Och jag lyckas alltid att ta fel. Det värsta var på en franska lektion då jag kom in med mitt blå block, tror att det är fel så att jag går och byter till mitt röda block, kommer tillbaka med det röda blocket märker att det egentligen är fel block och måste då igen gå och byta tillbaka till det blå. Helt enkelt, jag har svårt att särskilja min block.

My advice to you

För det första. Om någon känner igen min rubrik så är det för att avsnitt 6, säsong 3 av Scrubs har samma namn

För det andra så är jag 17 år nu. Och det tycker jag är en bra ålder för att börja ge råd till olika folk. Råd som baseras på erfarenheter som man har samlat under sin långa livstid. Det rådet som jag tänker ge till er är baserat på de två senaste nätter och lyder såhär.
Om ni någonsin får något i läxa, vare sig om det är glosor, mattetal eller sidor i en bok, lär er den läxan bra så att ni kommer ihåg det. Trots att läraren kanske inte kommer ha något förhör. Detta är något som jag alltid varit slapp på att göra. Alla små "lära sig"-läxor brukar oftast överskuggas av annat. Men de senaste två håltimmarna, eftermiddagarna och kvällarna har jag suttit och försökt att lära mig ungefär 100 franska glosor. Något som inte skulle ha belastat mig lika hårt om jag hade lärt mig alla orden på sidor vi har haft i läxa istllet för att bara läsa sidorna.

Och för det tredje så har jag under de senaste två kvällarna , när jag har pluggat franska, druckit karamell-rooibos (rött té som man inte blir pigg av). Detta är något som är helt underbart gott och som jag, p.g.a. av min respektfulla ålder, skulle vilja tipsa om. Det smakar ungefär som flytande gräddkola men inte så sött. Mumsigt!

My Viktor&Rolf-madness

Viktor&Rolf kollektion på H&M är det stora samtals-ämnet i Svenska skolan. På torsdag morgon kommer kommer en liten svensk trupp köa utanför H&M i Kensington. Tyvärr deltar inte jag i det här uppdraget för att jag har franska prov på morgonen. Men jag har skickat med truppen en beställning på en t-shirt med sidenbands-tryck. Och jag litar på att de slå sig fram genom mängderna med britter som med all säkerhet kommer hopas utanför.
Om jag orkar och mitt internet hemma funkar ska jag dock försöka komma in på internet-handeln kl 00.01 på kvällen. Antagligen kommer det hemsidan krasha totalt men man kan alltid prova.

My fabolous toothpaste

Jag köpte innan höstlovet en ny tandkräm. Jag är väldigt imponerad av denna tandkräm. Varje gång jag använder den blir jag glad men också konfunderad över hur den fungerar. Jag ska försöka förklara konstruktionen.
Den ser ut som en sprayflaska med som en liten spak ovanpå. När man trycker ner den spaken pressas det tandkräm ur ett litet hål. Sååå coolt! Lite dyrare än vanliga tuber men absolut värt det.
Det känns som om denna nya tandkräms-uppfinning har underlättat hela mitt liv. På morgonen när man är lite grinig och sur blir man på en gång glad när man ska borsta tänderna. Man behöver inte heller hålla på att krångla med att klämma ut det sista ur tuben. Med den här behållaren är tandkrämen helt enkelt slut när man inte kan trycka ner tandkrämen.

Detta inlägget sponsrades av Aquafresh

My positive side of the story

Okej, jag kanske lät lite överdrivet negativ i tidigare inlägg. Det är också på nått sätt lite skönt att vara tillbaka. Och planerna inför helgen börjar ta form och det gör en mycket gladare.
Dessutom så är det svinkallt i Sverige så jag skulle inte ha överlevt länge till.

Jag lägger upp en bild av Mads Mikkelsen som är den, för tillfället, absolut snyggaste killen i världen. Trots sin ringa ålder på 40 år. Det gör mig (och kanske er) säkert mycket gladare.

Okej, vi kör en bild på Mando Diao också. De är ju också fina och jag ska ju faktiskt se dem snart.

My trip back...or was it home.

På Stockholmsfronten intet nytt...

...sa min brosa lite flurigt i bilen på väg mot Skavsta. Och det var sant. Hemma var sig likt. Fjortisarna i stan var likadana, tunnelbanan lika försenad och vädret lika j*vligt. Men vännerna lika härliga, familjen lika mysig och sängen lika mjuk och go. Tack till alla som bidrog till mitt höstlov!

Men när jag skulle börja ta mig till London började problemen hopa sig. Det kändes som om någon inte ville att jag skulle åka tillbaka.
Hela söndagen packade jag och så hej då till kompisar. Och jo, det blev mycket packning. Kl. 2 åkte jag och Anders till Skavsta. Väl framme så berätter den service-mindade (?) flygvärdinnan att mitt bagage vägde 27 kg. När det fick väga 15 kg. Så jag och Anders fick packa om så att jag hade 6 kg i en stor plastpåse.

Anders åkte sen och jag gick för att köpa med mej en massa tidningar. Men nej, då hade de inte Elle. Halvt jätteirriterad träffade jag Jenny (som jag skulle åka med) och gick ombord på planet. Där köpte jag (i brist på annan mat för den va slut) en flaska vatten och Pringles. Det blev 50 kr. Note to myself: Köp aldrig mat på Ryanairs flygningar.

Vi kom fram till Stansted kl. 6 och funderade då på om vi skulle tåget eller bussen. Tillslut (fråga mig inte varför) kom vi fram till att ta bussen. Bussen skulle ta ungefär 1,5 h. Bussen kom fram till Victoria Station efter 2,5 h.

Det som är lite jobbigt med att ha en 27-kilos väska i Londons tunnelbanesystem är att tunnelbanestationerna helt saknar rulltrappor, hissar och barnvagns-ramper. Men vad stationerna däremot har är en massa trappor. Så jag vet inte hur många trappor jag fick släpa (och då menar jag släpa för att det är omöjligt att bära den väskan) upp och ner för.

Tillslut, med döda armar och ett nästan sönderdunkat bagage (pga mitt släpande), kom jag kl. 22.45 fram till mitt hus. Där träffade jag på värdmamman och hundet från helvetet. Hon hjälpte mit att bära ner mitt bagage och när vi närmar mig mitt rum säger hon att vi har ett lite problem med mitt rum. Det har möglat. Hon vet inte hur det har kommit in och de ska ta hand om det. Men hur tar man hand om sånt? Jag fruktar att de måste riva upp hela väggen.
Och precis innan jag går och lägger mig märker jag att jag har glömt min laddare hemma...

Jag borde ha stannat i Sverige!

My best lyrics quote, of the week

"Sometimes it's better not to stick bits of each other in each other" - Sometimes it's better med Hot Club de Paris

Fri tolkning!

My summary

Innan jag åkte hem hade jag varit i London i 2 månader och tre dagar. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur det känns. Antingen känns det som om tiden har flygit förbi och att det kändes som om det var igår jag klev på planet till Heathrow. Eller känns det som om man har gjort och upplevt så mycket på så kort tid. Nej, jag vet inte riktigt. Men under tiden jag lyssnar lite på Hot Club de Paris på Myspace (jag ska ju ända på en konsert med bandet snart och då kan det var bra att vara lite förberedd) så tänkte jag summera min tid i London.

Spenderad tid i London: 2 månader och 3 dagar

Besökta ställen utanför London: Stonehenge (en överskattad hög med stenar) och Bath

Favoritställe i London: IKEA

Favoritaffär: Primark

Antal Lattes på Caffé Nero: 27

Favorit tunnelbanelinje: District Line

Favorit tunnelbanestation: Gloucester Road

Bästa vecka i London: Fashion week.

Antal snygga britter: Infinite (tappade räkningen vid 53 och det var bara efter någon vecka)

Varav finns på min skola: 5

Varav är lärare: 2

Varav är lärare och tar bussen från East Sheen: 1

Favorit dessert: Banoffee-pie

Favorit torkad frukt: Mango

Flummigaste ämne: Internationel Perspectives (vad läser vi egentligen?)

Favorit öl: Alltid lika svårt...Stella är billigast men Carlsberg är ju helt enkelt bäst.

Största skillnaden till Sverige: Traffiken, men jag lär mig. Look right, look left.

Bästa uppfinningen: Tändsticksaskar som man kan ta på Lloyds bar. På baksidan kan man skriva sitt namn och telefonnummer. Fiffigt, va?

Bästa uppfinningen 2: Oyster-card, kort man bara trycker mot en platta på tunnelbanan.

Antal besök på Movida: 4, jag ska sluta men (som Carla i Scrubs säger) "That place is like crack to me"

Största beroendet/besattheten: Scrubs

Största/mysigaste parken: Richmond Park

Antal intagna Ben&Jerry's: 1,5

Bästa natt-pizzan: Papa John's, efter en pizza där och en Ben&Jerry's sove man gott.

Största bortkastningen av pengar: Vykorten jag köpte och tänkte skick till er. Men eftersom jag inte har kommit för mig att skaffa fram några adresser så ligger de där på mitt skrivbord.

Största make-overn: Mitt badrum, tänk vad lite kakel och spackel kan göra.

Största mysteriet: Vem tog min rakhyvel?

Bästa kompisen: Gizmo

Bästa citatet: Person X pratade om när hennes pojkvän skulle komma: "Det ska bli skönt, och då menar jag skönt!"

Min största tabbe: En kille säger att han är "dutch" och jag säger, lite stolt, den enda meningen jag kan på tyska, någon i stil med "jag talar mycket bra tyska". Efter det lärde jag mig att dutch betyder holländsk, inte tysk.

Bästa erbjudandet: På Waitrose kan man få två Herbal Essence-schampoo till priset av en.

Bästa marknaden: Portobello Road

Jag ser fram emot: Dirty Pretty Things-konserten den fjärde december.

My Old Friend's New Friend

Jag vet. Jag har sagt att jag inte ska tjata så mycket om Scrubs. Men jag har faktiskt kunna hålla mig från ämnet på någon vecka. Och det här är faktiskt en milstålpe i min Scrubs-besatthet.

Jag har hittat mitt favorit Scrubs-avsnitt. Avsnitt nummer 401: My Old Friend's New Friend. Det första avsnittet på säsong fyra. För er som inte har sett avsnittet har ni manuset här.

My change

Jag tänkte att iskall blå passar lite mer till klimatet i Sverige. Freeeeezing!!!

Jag tänkte också ta och sumera mina två London-månader lite. Men det får bli någon gång då jag inte hller påå att soooomna ppå tangngetboordet jksbcudbvfhkaudbhvdgviadgbvzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzz

My friends statements

Nu är vår älskade Ankie- Spankie hemma! Vi har precis haft en av våra typiska tjejkvällar och det känns inte som att hon ens varit borta, förutom att man får höra om alla kul upplevelser hon varit med om vilket påminner mig om det. Men det är så det är med Annika hon bara anpassar sig och passar in på de flesta ställen. Annika is the shit!
/Hannie

Den förlorade sonen har återvänt! Slakta gödkalven och ta fram det finaste vinet! Shit, jag borde bli präst! Ankie är hemma!!! När man fått en snabb genomgång av livet i London, känns det som om de 2 långa månader hon varit borta aldrig har passerat, tillbaka i gamla underbara hjulspår alltså. Efter ganska många "det har vi redan läst om i bloggen" har vi nu en ganska bra kläm på vår älsklings liv i det fjärran landet! Nu ser vi bra fram emot den hela vecka vi får ha henne hemma och pussa på, och göda, henne. Love you honey!
/Tovelisa

My home, my sweet home.

Min gårdag var en av de där konstiga dagarna då man inte riktigt hänger med på vad som händer. Efter att ha ätit på GBK (Londons bästa hamburgare) kvällen innan vaknade jag upp tämligen stendöd. Jag försökte tänka lite "Gud va skönt, ikväll ska jag sova i min egen säng" men det enda mina hjärna kunde fokusera på var hur jag skulle få sova lite längre. Tankar i stilen "De kanske inte märker om jag inte kommer till provet". Vi hade nämligen svenska uppsats-skrivning kl. 9 på morgonen.
Men jag kom till skrivningen, skrev något som skulle likna en utredande uppsats med rubriken "Vi ljuger så bra" och begav mig mot Sansted med min 20 kg-resväska (en vecka Annika, en vecka). Med hjälp av buss, tunnelbana, en till buss och Amandas utmärkta vägledning kom jag 3h senare till Stansted. Där impuls-köpte jag en basker och ett par handskar på Accesorize (tax-free) och sedan beav vi (jag, Jenny, Kei, Gabriella och Alexandra) mot vår gate. Där slog vi ass av tanken att alla förstår vad vi säger. Här har vi levt ett liv där vi har kunnat säga va vi vill om vem vi vill utan att någon förstår och nu helt plötsligt ska vi hålla käften. Och svårare blev det när det satte sig några skitsnygga svenskar bakom oss på planet. Hur klarar ni er?

Men nu är jag i alla fall hemma och har sovit i min egna underbara, lagom mjuka säng. Ocg snart ska jag äta en stor, svensk frukost dock utan hallonyoughurt.

Over and out!

PS. Hur kallt har ni det egentligen i det här landet. Vi fick en köld-chock när vi klev av planet.

My upcoming trip back

Med en vecka fylld av regn, uppsatser och trötthet är lovet nu kusligt gärna. Eller en inlämning och ett svenska prov nära. Och det är inte mycket.
Trots att alla trivs bra här i London så är hur skönt det ska bli att komma hem ett hett ämde i skolan. En del har gjort upp scheman för vilka de ska träffa och när, andra planerar bara att sova i sina egna sängar och några få ska t.o.m. åka utomlands. Jag började med at tillhöra gruppen som bara ville sova och bli omhändertagna på lovet med det verkar som om jag mer och mer går mot den förstnämnda gruppen människor. Men egntligen, vilka tråkiga människor åker tillbaka till Sverige för att inte göra någonting och ta det lugnt? Antagligen inte jag.

Nej, men jag har ett antal saker som jag planerar att göra i Sverige:

• Äta motbjudande mycket chips och svenskt godis
• Träffa alla (jag hatar egentligen när människor använder uttrycket "alla" när de syftar på sina kompisar för att det låter så skrytigt. Som om de har så jävla många kompisar. Och bara därför använder jag också detta uttryck, som en ren protest)
• Åka till Gamla stan och låtsas vara turist. Jag och min brittiska accent. Är någon annan på?
• Åka förbi Kungsholmen gymnasium, just to prove a point.
• Äta all den underbara svenska maten som min mamma, förhoppningsvis, har gjort till mig
• Åka till något äventyrs-bad och bada. Medresenärer sökes!
• Köpa pennor
• Köpa en jävligt billig klänning
• Gå till mina gamla trotjänare Nilson och Vagabond och köpa ankelboots.
• Åka upp till Uppsala och hälsa på broderskapet.
• Gå till Friskis och svettas.
• Köpa té (svenskt té är bättre än engelskt, så sant som det är sagt)
• Se på alla avsnitt jag kan ha missat av Lost.
• Njuta av alla snygga svenska killar
• Köpa en resepalör till London (vem är det jag lurar när jag tror att jag kan nått om London. Jag kan inget om London)
• Köpa lite tidningar...
• ...och så klart sova en jävla massa i min säng.

Jag funderar nästan på att börja göra som de gjorde på hovet förr i tiden. Att ta emot människor i sängen. Så om någon vill, kan de få komma på audiens i mitt sovrum på höstlovet.

Men nu ska jag nog packa lite...vilket egentligen betyder att jag ska se på Scrubs.

My cannibal link

Tjuvlyssnat har gjort det igen. Skrattade så högt så att värdfamiljen måste ha trott att jag grät eller nått (mitt skratt låter lite annorlunda ibland). Varsågod!

My found photos

Kolla vad jag har klarat av. Jag har tagit ur mitt minneskort ur kameran, satt in det i datorn och på nått sätt lyckats spara dem på datorn. Detta är något jag inte klarat av tidigare.
Men jag tänkte lägga upp några av bilderna. De kanske lite gamla men fortfarande lika fina.

Här är Maria och Amelie på min födelsedag. Vi var på stam-puben Hare&Hounds.

Här är vi på väg till en jättemysig park där vi hade pick-nick. Födelsedags-pick-nick.

Den parken var helt otroligt mysig. Jag och Maria har bestämt oss för att vi måste ha en dejt i den där parken. Frivilliga aspiranter sökes!

Nina och Tove tar för sig av godsakerna undertiden Emma fotar.

Jag, Amanda och Laura.

My side of the story - Camilla style

Här kommer Millas lovade gäst-inlägg. Luta er tillbaka och njut av hennes berättartalang.

Det var en höstruskig torsdag jag tog mitt pick och pack och satte mig på planet mot London Heathrow Airport för att besöka allas vår Annika. Efter en tillfällig förvirring orsakad av mobilkrångel mötte jag den lilla solstrålen på Hammersmith station och lyckan var fulländad. Jag kan försäkra er, hon är sig lik! Det var en något absurd känsla av att se varandra i denna miljö men äntligen fick jag se allt hon har berättat om.
Området Ankie-Spankie bor i är precis som man tänker sig en välbärgad London-förort, vackra hus, perfekt ansade häckar och skinande bilar. Jag hälsade bara kort på familjen men den verkar vara en mycket väl godkänd familj för vår Annika. Själv bodde jag på en liten familjedriven pub gångavstånd till Annikas mansion.
På fredagen så fick jag mig en rundtur i skolan som var enorm! Svenska skolan var en liten korridor med tre klassrum och alla kände varandra. Jag träffade också Annikas alla vänner som var riktigt trevliga. Något jag tyckte var extra kul var att det var olika människor från Sveriges alla hörn men alla umgicks och höll ihop. Annikas samhällslärare var en kul typ som skrattade roligt och hade en ljusgrön pikétröja på sig. Jag tycker det är bra att jag skriver ner viktiga detaljer. På kvällen efter danslektion och tacos gick vi och några från skolan och gjorde Londons gator osäkra. Kvällen var lyckad och jag hann få en glimt av Piccadilly Circus.


På lördagen var vi och tittade runt i affärer i Hammersmith och på Camden market. Shop 'til drop! Camden var väldigt alternativt och eftersom jag och Annika inte har förkärlek för läderkjolar och nitar köpte jag "bara" ett par skor. På kvällen träffade vi Annikas supertrevliga vänner Maria och Amanda och vi åkte in till Soho. Kvällen började på en liten vuxnare bar men kvällen var ju bara barnet så vi gick vidare till en salsaklubb och dansade arslet av oss.
Söndagen var avresedag men jag hade gärna stannat ett år till. Vi promenerade i Richmond park som var enorm! Det gick rådjur omkring och levde i någon slags symbios med alla hundar som rastades. Undra hur det gick till... Efter en underbar långhelg hos en underbar vän var det dags att sätta sig på tuben och åka till London City Airport. Annika vinkade av mig på Sheen Lane och jag önskade att jag kunde ta med mig henne i mitt handbagage. Tyvärr är de så kinkiga nuförtiden på engelska flygplatser men det skulle va värt ett försök.
Nu räknar jag ner tills det lilla livet landar i Sverige på höstlovet. Tack för en perfekt långhelg!

Tack så mycket, Camilla!

My new titles.

Jag har börjat med en ny grej här på bloggen. All mina nya inlägg ska börja med "my". Precis som Scrubs-avsnitten. Eftersom jag då på ett sätt hyllar Scrubs med varje nytt inlägg så kanske jag inte tjatar så mycket om serien i själva inläggen. Vi får se.

Annars, när jag inte listar ut små förändringar tiil min blogg, har mitt liv dominerats av plugg hela denna vecka (förutom i måndags då jag ägnade hela dagen åt att åka och köpa en väska, jävla traffik!). Varje dag samma visa. Upp tidigt, iväg till en skoldag full med håltimmar (det är meningen att man ska plugga under dem men orka) och så hem vid fem. Då, när man e hemma sex, sitter man och pluggar i nån timma, äter middag och pluggar lite till. Kanske klämmer ett eller två avsnitt Scrubs innan man går och lägger sig.
Som tur är brukar det inte vara såhär hela tiden. Det är bara extremt nu. Och med fyra arbeten och två prov innan höstlovet, som börjar om en vecka, så kommer jag antagligen fortsätta på samma sätt nästa vecka också.

Men livet är också fyllt av glädjeämnen (eller egentligen är hela den här grejen med London och allt ett stort jävla glädjeämne). Idag hade vi Lucia-träning. Vi kommer nämligen att gå några Lucia-tåg här i England, bl.a. på nått fancy hotell och en amerikansk skola. Vi ska också gå på vår egna skola, Richmond Upon Thames College. Det skönaste är att alla lärare i colleget måste berätta för eleverna att det är Lucia-tåg vi går. Tidigare år har de nämligen trott att det var Ku-klux-klan och kastat tomburkar på svenskarna.

Jag har funderat på det här med heltäckningsmattor. Det är ju bara så att britterna älskar mattor. De älskar dem t.o.m. så mycket att de lägger vanliga mattor ovan på heltäckningsmattorna. Och det är ju faktiskt riktigt mysigt att sätta fötterna på en mysig (om man bortser i från hur smutsiga de är) matta istället för ett kallt parkett-golv på morgon. Men det kan ju gå till överdrift. Heltäckningsmatta i köket? Heltäckningsmatta i badrummet? Heltäckningsmatta i gymmet? Tja, britterna älskar verkligen sina heltäckningsmattor.

Nu ska jag läsa lite psykologi innan middagen. Ikväll ska vi göra Soho osäkert.

Over and out!

PS. Vi väntar på Millas inlägg från vår helg tillsammans men hon har, som jag, mycket just nu. Vi får helt enkelt ha tålamod. DS

Det verkar som om länken till Jennys blogg inte funkade. Vi provar igen.

Lite fler bloggar att läsa.

Nej, Hanni, det var inte exakt var jag menade. Grejen är den att vi såg/träffade/snackade med två killar som såg ut som de två tidigare omnämnda personerna. Man ska inte tro på allt som jag skriver klockan 04.40 på kvällen. Vi kan t.o.m göra en regel som lyder

"Ta ingenting jag skriver efter kl 02.00 på kvällen på allvar"

Idag åkte Milla hem efter att besökt mig denna helgen. Hon ska själv få skriva om sin vistelse här. Så avakta för rapport.

Jag tänkte också ta och tipsa om min kompis Jennys blogg. Hon skriver så jävla mycket mer intressanta och relevanta saker än mig. Så när jag tjatar om look-a-likes och Scrubs kan ni läsa hennes blogg.

Over and out.

Saturday night live.

Maria har träffat Usher och jag har snackat med Chris Martin.

Eller hur var det nu igen?

Man vet aldrig.

IKEA - en utlandssvensks dröm

Det var en bunt spända men ända trötta svenska ungdomar som kvart i nio gick på bussen i Twickenham. Man kunde konstatera att bunten var trötta eftersom ljudnivån var ungefär 5 ggr lägre än på vägen till Bath och att 25 % av bussen sov. Själv hade jag vaknat en kvart innan jag behövde gå (note to myself: Om man trycker på snooze för många gånger på väckarklockan så slutar den knappen att funka) och detta är antagligen pga av den onda spiralen jag berättade om i de föregående inlägget.

Efter att ha kört runt i London kom i fram till första delmålet denna dagen (vi skulle inte bara till IKEA): ett hinduistiskt tempel. Spelreglerna var såhär på templet: Direkt efter skulle vi gå till IKEA, så ju snabbare vi blev färdiga där desto längre tid hade vi på IKEA. Så entusiasmen var lite låg när det enda man kunde tänka på var köttbullarna och saltlakritsen som låg och vänta bara en bit bort.
Och tillslut, efter att ha beundrat någon sorts bönesal och sett på en film om en hinduism-temapark i Indien, släpptes vi iväg till det hägrande målet. IKEA.

Det var också lika underbart som jag trodde. Redan på parkeringen, när man såg den enorma gul-blåa byggnaden torna upp sig, kändes det som om man var i Sverige. De flesta, speciellt vi som inte hade hunnit äta frukost, gick direkt till restaurangen. Och där stod det en skylt.

The taste of Sweden:
Meatballs (15) with potatoes or chips, cream sause and lingonberry 2,99£

För min del skulle de kunnat ha kostat vad som helst. Jag skulle ha köttbullar. Och jag tror att alla från Svenska skolan höll med mig på den punkten. Åh shit my brit, va goda de var. Och de tog aldrig slut. Det kändes som om jag bara åt och åt och åt och tillslut så kunde jag knappt gå för att jag var så mätt. Men löftet om en affär med svensk mat gav alla ny energi.
The taste of Sweden-affären var fylld av Marabou-choklad, knäckebröd, kaviar, sill, chips, lingonsylt, cider, saltlakrits, Ahlgrens bilar, Daim, kanlegifflar, pepparkakor, köttbullar, drömkakor, pyttipanna, gravad lax, hjortronmarmelad, falukorv, singoalla-kakor osv. Tyvärr så verkar det som om jag inte var så sugen på svensk mat som jag trodde. När jag väl kom dit och såg allt kändes det så vanligt och inte lika lockande. Men å andra sidan är det alltid (vare sig man är i Sverige eller England) svårt att säga nej till saltlakrits, daim-choklad och kanelgifflar. Så det investerade jag i. Jag fick också med mig ett antal kartonger, pappersamlare och doftljus från mitt besök på IKEA.

Efter IKEA-besöket var bunten trötta igen men den är gången fullproppade på köttbullar och choklad. Nu bar det iväg till vårt tredje och sista besök, moskén. Detta var extra spännande för innan hade lärarna sagt åt att ta med sjalar att ha kring håret. Och mycket riktigt så fick vi tjejer binda sjalar runt håret (under besöket frågade Ingrid varför vi behövde ha det och svaret blev för att inte männen skulle skulle titta på kvinnorna och på så sätt störas. Detta framkallade ett flertal diskussioner när vi kom ut). Under själva besöket var jag, och många andra, mest intresserade av den söta dansken som gick med oss. Senare under någon sorts föreläsning om islam (det var tyvärr svårt att förstå och höra vad mannen sa) lyckades jag med bedriften att somna (detta p.g.a den tidigare omnämnda spiralen.). Så nu kan jag lägga till moské på konstiga-platser-jag-har-sovit-på-listan.

Nu är jag kom hem har jag hängivit mig totalt åt litteratur-historia. Tycker inte ni också att man kan se tecken på personifikation i Disney's version av Ringaren i Notre Dame? Eller att Goethes "Den unge Werthers lidande" kan visa vissa likheter med Rousseaus "Julie" och Voltaires "Candide"? Det där är mycket intressanta saker ska ni veta.

Over and out.

PS. Idag lyckades jag med bedriften att inte somna på eftermiddagen. Betyder detta att spiralen nu är bruten? Vi får se ikväll. Kommer Annika få samma sömnvanor som vanliga människor? Stanna kvar för den spännande fortsättningen. DS

För sent för lilla Annika.

Nackdelen med att sova en halvtimmme när man kommer hem från skolan är att det är lite svårt att sova på kvällen. Och det leder till att man är trött dagen därpå. Detta är nog en väl känd ond spiral men nu, när man ligger här klockan tioi tolv, så känns det som om man borde ha tänkt på det vid fem. Då när man kom hem från skolan, skulle plugga svenska men var så jävla trött att man tog en liten halvtimmas-nap. Jag har i alla fall lärt mig att ställa klockan innan jag somnar på eftermiddagen. Förrut vaknade jag av att mat-klockan ringde och då kändes det sådär halvroligt att gå upp och äta och vara social när man var nyvaken. Människan gör framsteg!
Så, nu får vi se om jag kan somna igen. Annars väntar ett eller två avsnitt Scrubs. Det är inte fy skam heller.

Scrubs-quizen

Jag hittade länken till Scrubs-quizen. På min dator är det svårt att öppna quizen. Hoppas det går bättre för er!

Inlägg med london-prägel

Jag har tänkt att sätta en lite mer London-prägel på min blogg. Det känns som om jag på senaste tiden har bloggat om allt annat än vad jag egentligen gör här. Sanningen är att det händer väldigt mycket just nu och då kommer man helt enkelt in för sig att skriva om dem. Det känns roligare att skriva om annat. Sedan har man inte så mycket tid att blogga och då blir det korta ointressanta inlägg. Men jag ska bättra mig.

Idag bokade jag biljetter till Dirty Pretty Things (Pete Dohertys andra Libertines-halva) på Brixton academy den 4/12. Det ska bli så roligt att höra dem live. Jossan och Nina (två från skolan) såg Babyshambles på samma ställe i torsdags och sa att det var helt underbart. Tyvärr så tog Pete droger direkt efter spelningen så det är väl tillbaks till ruta ett för honom.
I alla fall, det bästa med Dirty Pretty Things konserter är att Mando Diao och Hot Club de Paris är förband. Hot Club de Paris vet jag inget om men Mando Diao! I London! Det verkar som om det går bra för alla Borlänge-pojkar (Sugarplum Fairy var ju förband åt Depeche Mode).
Vi tänkte fixa något plakat ( jo, det e lite fjortis-varning men Mando måste ju förstå att vi är svenskar så att vi kan efterfesta med dem) där det skulle stå nått på svenska och nått om Borlänge. Jag flurar på det.
Sedan kostar konserten endast 20 £ så är så billigt så att det nästan är som att spara pengar genom att gå på konserten.

Imorgon ska jag till IKEA med skolan. Det är nog ett försök att dämpa den eskalerande hemlängtan som sprider sig i korridorerna på Svenska skolan. Vi bara några få kvar som inte har drabbats. Jag börjar å andra sidan känna mig mer och mer hemma här för varje dag som går. Det känns nästan som om det här är vardagen och att jag åker till Sverige på höstlovet som semester. Jag börjar få svårt att föreställa mig hur det var där hemma. Men, som sagt, så kommer jag ju hem v.44 för en reminder.

Mer Scrubs.

Jag har på senaste tiden börjat se om alla Scrubs-avsnitt. Igen. Jag tror faktiskt att jag är inne på 7-8 omgången snart.
Men anledningen till att jag ser om dessa avsnit, som jag egentligen kan utantill, är att jag hittade något sorts Scrubs-quiz. Då tänkte, äntligen, nu kan jag bevisa min Scrubs-kunskap och för en gångs skull kunna erkänna för mig själv att jag borde lägga ner Scrubs-manin och hitta nått nytt tv-program att bli besatt av. Så jag gjorde quizet och fann det faktiskt lite svårt. En del saker var jag inte helt säker på och fick därför chansa. Och är resultatet kom, kan ni tänka er, fick jag 3/10 rätt. 3/10!!!
Vad är det för jävla pinsamt resultat! Och jag ska få kalla mig besatt av Scrubs. Pyttsan! Så nu, det finns mycket i Scrubs jag antagligen har missat, ägnar jag all min extra tid åt tv-serien. Men den är fortfarande lika bra.

Här senast (för ungefär 5 min sen) såg jag "His story" (säsong 2, avsnitt 15) och då slog det min att JD har haft samma jacka ända sen början på säsong 1. Och tyvärr så är det e väldigt ful jacka också. Det roliga är att han i säsong 4 och 5 inte har någon jacka alls utan en mörkblå munkjacka. Hans bästa jacka är dock rocken han har på sig i "My Monster" (säsong 2, avsnitt 10).

Så, där hade ni lite Scrubs-kunskap i ämnet JD och hans jackor.

Sömn

Sängen är guds (hittills bästa) gåva till människan!

The Devil wears Prada.

Igår var jag och såg The devil wears Prada. Vilken film! Trots att de hade gjort om handlingen något så speglade filmen verkligen boken. Och alla otroliga kläder! Anne Hathaway får, som hon får i de flesta av hennes filmer, en ordentlig makeover och blir tillslut en riktig fashionista. Meryl Streep gör en jättebra tolkning av Miranda Priestly. Den måste alla som får chansen se!

Min förkylning börjar tillslut lätta lite så hela min plan om att stanna hemma den här helgen och plugga och bli frisk är på väg åt helvete. Igår var som sagt på bio och om 20 min ska jag åka inte till Kingston och shoppa lite (om nu min tajta budget kan tillåta det). Och ikväll blir det Movida, igen. Jag tror det blir fjärde gången. Men det bevisar bara att det är en jättebra klubb och vem kan motstå gratis inträde. Man vill ju inte riskera att det kostar nått. En liten reform ikväll blir dock att vi först åker till Soho och "förar" lite.

Men nu ska jag iväg till Kingston, Over and out!

PS. Vad var det nu igen jag sa om Sveriges nya utrikesminister? DS

Bara nått jag kom på

Jean Paul Gaultier får säga vad han vill om att han trotsar modeidealen. Men det känns så fel när han fortfarande har modeller som ser ut såhär (---->) på sin catwalk.

Bildts blogg

Det är inte bara småtjejer som flyttar till London i ett år som bloggar. Verkar det som.

PS. Läste för övrigt på svd.se att det ryktas om att han blir den nya utrikesministern. Det skulle nog bli bra. Vi får se imorgon.

Ännu mer har hänt.

Jag vet inte om det beror på min förkylning eller det enkla fakumet att det ha blivit svinkallt här de senaste dagarna, men det har skett en radikal förändring i det patersonska hushållet.
Elementen har slagits på!

Detta innebär att det elementet som sitter precis bredvid min säng (jag tror att man kan skymta det på fotona på mitt rum jag jag ha pulicerat) också har blivit varmt, och då snackar vi skållhett. Så istället för att kyla ner mig på kvällen så värmer elementet. Ni förstår inte hur mysigt det är att trycka sina frusna fungrar och tossingar mot elementet på kvällen (för nu som känner mig vet att jag har en tendens att ha kalla fingrar och tår). Man kan också utnyttja elementet ett steg längre och lägga däcket över elementet så att det är alldeles varmt när man ska sova.
Nej, det känns som om jag och mitt element kommer kunna komma bra överens.

Over and out!

PS. Jag tror att detta är ett av de få blogg-inlägg i världen som enbart handlar om ett element. Om inte det enda. DS

Nu har det hänt.

Jag trodde inte att det här skulle hända nu. Inte här. Inte så tidigt. Jag trodde inte att jag bara skulle falla dit sådär. Jag visste inte att det var så svårt att stå emot. Ena sekunden är man lyckligt oanandes och BAM! så är man där. Det finns inte en chans att motstå det.
Jag undrar vad det kan bero på. Kanske det är på grund av alla nya människor man har träffat. Eller är det faktumet att allt helt enkelt är annorlunda här i England? Att det man trodde att man var tolerant mot nu kommer och hugger en i ryggen.
När jag tänker efter måste det ha känts såhär tidigare men ända så känns allting så nytt. Så okänt. Så, ja till och med, skrämmande.

Det verkar som om det enda man kan göra är att ta det lugnt och låta det här överrumpla mig. Men bara tills jag är stark nog att ta itu med det här själv och då bestämma om detta är något jag vill fortsätta med eller om jag vill bli fri.
Bara förkylningen går över tills på fredag för att då har vi (elevrådet) anordnat en poängjakt för hela skolan. Då måste jag vara alert och pigg!

Over and out.

PS. Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är att mitt internet fick för sig att inte funka. Men det verkar som om internetet har ändrat sig nu och insett att det inte är så jävla kul att inte funka.DS.

Scrubs, scurbs, scrubs.

De skämtar mycket om Elliot och hennes toalett/prutt-vanor i Scrubs...

Brist i logiken.

Jag snackar om killen (eller mannen) som jobbar i caféet på min skolan. Såhär var det:

Jag och Fia skulle gå ner och köpa cookies (de har helt underbara nybakade kakor där). Vi köpte fyra för ett pund. Verkar inte så konstigt, eller hur?
Men till historien tillhör att killen/mannen, när vi kommer dit, hälsar oss med frasen:
- Hello, my beautiful queens!
Den här killen/mannen brukar i och för sig kalla en för darling ellet sweetheart men beautiful queens. Är inte det lite, vad ska man kalla det, överkurs? Och det är ingen snygg kille/man vi snackar om.
Men han kallade oss inte bara beautiful queens, han gav oss en extra kaka också.
Det är jättesnällt och kakan var god, men jag och Fia tyckte att det då brast lite i logiken.

För att han kallade oss väl för beutiful för att han ansåg oss vara vackra (om det är sant, ja, den frågan kan diskuteras i åratal) och då kan man väl utgå ifrån att han vill att vi ska fortsätta att vara vackra. Men om han ger oss extra kakor kommer vi ju bara bli fetare och antagligen fulare. Så vi undrar lite hur han tänker.

Det kanske inte var dagens mest intressanta historia, men relevant för att ni ska förstå livet i Richmond upon Thames college. Förresten så hade vi, nästan alla i skolan, i tisdags (Europeiska språkdagen) små lektionen i svenska för de andra eleverna på colleget. Det var kul att höra dem uttala små fraser som:
-Det regnar.
-Jag mår skit (de hade otroliga svårigheter att uttala skit)
och
-Får jag bjuda på en drink?
Några små fraser som vi tyckte att de borde kunna och (speciellt den sista) använda sig av. Tyvärr tror jag att de knappt kommer ihåg ordet "Hej", men men. Vi fick då också veta att det finns tre andra elever, utöver de som går på svenska skolan, som kan svenska. Så nu får man sluta snacka skit om allt och alla (de andra brittiska eleverna, för det mesta) i korridoren. För helt plötsligt, utan att man är medveten om det, så kan det där finnas en liten svensk.

Hej hej!

Sex on a toast

Är det fusk att titta på svensk tv på internet? I så fall ber jag om ursäkt, för att jag sitter faktiskt just nu och tittar på Kvarteret Skatan på Svt.

Men för att väga upp det så såg jag tidigare idag på Jane Eyre på tv. Med Toby Stephens. Han är (för att utnyttja ett uttryck jag lärde mig idag) "Sex on a toast". I alla fall i den tv-serien.

Svenska skolans pr-hemligheter.

Jag tycker att det är rätt så tydligt vem svenska skolan använder som sitt ansikte utåt.

På första bilden ser ni mig bakifrån (blå kappa men sidenband, näst längst till vänster)

På tredje bilden ser ni mig längst tiil höger

På fjärde bilden ser ni mig och Laura vinkandes till några uniforms-killar på den där båten

På sjätte bilden ser ni mitt ansikte.

Nu väntar jag bara på lite ersättning...

Världens mysigaste café.

Jo, jag tror jag har hittat det. Världens mysigaste café. Idag var det iallafall det.

Idag har jag varit inne i Richmond för att leta efter en sytillbehörsaffär (haber-dasher's på engelska, vad är det för ord egentligen). Eftersom jag inte kan richmond på bra så frågade jag runt efter en haber-dasher's (hihi) lite här och där. Det verkade dock som om ingen visste vart det fanns en sådan. Och efter en timme insåg jag att anledningen till att de inte visste det var att det inte fanns nnågon haber-dasher's på en mils radie.
Men som tur var så hittade jag (eller man kanske ska säga vi för jag var ju inte helt själv) lite tyg inne på Laura Ashleys's.

Vi tog oss i alla fall sen till Richmond Bridge för att äta lite och då hittade vi det. Världens finaste café. Själva caféet låg under bron och sedan kunde man gå ut på en terass bredvid bron och sitta. Över terassen var det ett stort träd vars grenar bredde ut sig över en som ett tak. Ifrån terassen såg man ut över Themsen. Det var jättevackert.
Vädret här är för tillfället jättefint men (pessimist som man är) känns det tyvärr som om det omtalade regnet snart kommer. Big time.

Anledningen till att jag skulle ha tyg är att jag ikväll ska på 18-årsfest/maskerad i Kingston. Temat är; Hjälp, jag kom fel, och jag och Maria ska festival-tema. Med hjälp av tyget har vi nu gjort en camp-flagga och festivalband.

Jag har på senaste tiden upptäckt fenomenet torkad frukt mer och mer. Jag har alltid levt i en sorts drömvärld där jag inte gillat torkad frukt men nu har folk tvingat i mig lite och jag gillar det. Jag sitter t.ex. och knaprar på torkd mango just nu. Sedan vill jag inbilla mig att det är nyttigare än vanligt godis men jag misstänker att det inte är sant.

Efter torsdan kommer fredan...

Det är väl dags för en liten lägesrapport. När bloggad jag senast? Uhm...i onsdags. Vad har hänt då?

Torsdags:
Hade en relativt vanlig dag men den avslutades på bästa möjliga sätt. Jag såg ett nytt avsnitt av Extras med David Bowie. Det va skitkul! Bowie gjorde en helt ny låt om Andy (Ricky Gervais). Åh, vilka minnen!

Fredag (alltså idag):
Vaknade som en liten zombie (se bild) men sen blev jag lite piggare. Jag satt på caffé Nero i tre timmar, åt en pastasallad från Waitrose och knalla sedan tillbaka till skolan i spöregnet. Utan paraply. När jag kom fram fick jag reda på att vi inte hade nån samälle och därför en timma till hål. Så vi var några stycken som satt i korridoren och vänta på att idrotten skulle börja.
Då började vi höra början till Brittans låt "Toxic" och tänkte att detta inte stämde. Så jag spejade runt i korridoren och märkte att det var kaptenen för skolan rugbylag (rugby är stort här) och två andra killar som satt och spelade lite musik. Så snackade lite med dem och kom fram till att de inte visste att det fanns en svensk skola på deras college förran slutet på förra terminen. De tyckte också (som de flesta britter) att svenskar är väldigt snygga men att det känns som om vi svenskar ser ner på dem.
Så det var intressant att veta. Nu sitter jag i min säng och undrar när jag ska få middag. Klockan är nämlingen åtta och jag ligger här hungrig. Ikväll ska några komma över och se på Love actually och äta Ben&Jerry's.

Chears!!

Tillagg till forgaende listor

For 11 min sen sov jag ocksa pa en bank i var korridor har pa skolan. Den e nog bast hittils.

Kan Annika få en god nattssömn?

Nu är klockan kvart över nio och jag ska sova. Vi får väl se om detta kan göra att jag kan vara vaken en hel dag (som normala männiksor).

Två listor.

När man tittar runt lite på andra bloggar märker man att det är nåot som saknas på min. Jo, vettigt innehåll är en sak, men det är nått mer som fattas. Listor...
Så här kommer två färska. Vi böjar med "Konstiga ställen som Annika har somnat på under den senaste veckan"-listan:

• En samhälls-lektion
• En engelska-lektion
• En international perspectives-lektion
• Bibioteket
• Café Nero

Att jag somnade på IP-lektionen är faktiskt helt och hållet lärarnas. Vad förväntar de sig när de 15.00 sätter på en film om romarnas inverkan på Bath (en liten stad vi ska till) och sedan 16.00 en till film om druidernas aktiviteter runt Stonhenge? Människor somnar under sådana omständigheter.

Det andra listan kallar jag "Top tre av onödiga och onyttiga (men o så goda) saker att spendera sina pengar på" -listan:

3. Ben & Jerry's glass

Alla känner säkert till de förförande krafterna av Ben & Jerry's glass men jag menar på att det är storleken på förpackningarna som gör dem så luriga. De små förpackningarna räcker bara som små smakbitar. För när man pratar om Ben & Jerry's så pratar man orgier och då måste man ha de stora förpackningarna. Men man kan inte dela dem med någon för då är man tillbaka på smakbit-senariot. Man måste alltså ha en stor förpackning!

2. Millie's cookies

För er som gillar 7Elevens cookies kan jag nu meddela att de har mött sin över man. På Millie's cookies så bakar de nya kakorna hela tiden för att de ska hålla sig fräscha. Det resulterar i att man nästan alltid får varma, lite degiga kakor. De finns 14 underbara smaker. Min favorit är White chocolate chip & Rashberry.

1. Café Nero

Högst upp på den här listan ligger det alternativ som jag har gjort av med mest pengar på. Café Nero. Anlednignen är att jag (min mina onaturligt långa lunchraster) nästan varje dag går ner till Nero för at käka och hänga. Det har gått så långt att personalen känner igen mig och hejar på mig. Men jag tycker att detta är ett ekonomiskt alternativ för att man får var tionde kaffe gratis.

Over and out!

Valet

My side of the story.

Det här med jämställdhet.

I mitt första inlägg på den här bloggen så lovade jag att ni aldrig skulle få se några långa utläggningar. Idag kommer bli den dagen som jag bryter det löftet. Med en kort utläggning. Ämnet är Jämställdhet.

Det har blivit så omdiskuterat så att man böjar undra vad som är sant eller om de bara är någon klycha att kvinnor t.ex. tjänar mindre. Men jag ser hela det här med jämställdhet som någon sorts "circle of life" (lite kul att jag precis nu också kollar på Parkinson där Elton John är gäst). Jag har nämligen, som ni antagligen märkt i min blogg, här i London upplevt saker jag aldrig ens har varit i närheten av i Stockholm. Då menar jag mest saker runt uteliv ochh nattklubbar. Och då har jag märkt att man som svensk (dock inte 18-årig, men vem har brytt sig om det) och, i detta landet där britterna inte är så attraktiva, måttligt snygg tjej kan ha en hel utekväll för bara 1,5 £ (garderoben). Medans svenska killar absolut måste vara över 18, betala 20 £ i dörren och sedan behöva betala för sina egna, och helst några tjejers, drinkar. Detta är ju inte heller så jävla jämställdt.

Så det kanske är så att killar behöver tjäna lite mer för att kunna betala för alla drinkar och shit. Vad vet jag egentligen. Jag vill bara lyfta fram att dålig jämställdhet inte bara drabbar tjejer negativt.
Jag hoppas att ni fattar min resonemang och inte dör av skratt av mitt försök att en gång vara djupare än Tvillingarna-böckerna.

Over and out!

Mitt rum!

Nu ska vi se om Annika kan lägga upp lite bilder på hennes rum.





Här är mitt lilla skrivbord där jag sitter just nu. I kanten ser ni min extra säng och en bit av örngottet jag fick från the gang.

Här ser ni min garderob (till höger), mina jättefina tavlor, min byrå(också fylld med kläder) och längst till vänster ser ni samma skrivbord från den tidigare bilden. Nere till höger ser ni också den tidigare nämnda extra sängen.

Här är mitt fönster (dock alltid fördraget för att annars kan människor från gatan se in) där jag har ställt alla mina födelsedagskort (Tack för dem förresten). Till höger ser ni två Ben'n Jerrys's förpackningar. Men var inte oroliga för min hälsa, jag ar bara ätit en halv förpackning, resten är Martinas (my former roomie).

Här är min säng (det stora obäddade blåa). Till höger den ack så omtalade gästsängen. Ni ser också fönster med korten.

Tänk att Annika klarade att lägga upp bilder. Hon kanske inte är så oteknisk trots allt. Nu har ni i allafall en liten uppfattning om hur hennes rum ser ut.

Look right, look left

In the memory of 2pac

Idag är det exakt ett år sedan 2pac blev mördad. Gizmo, som under sina unga år kallades för 2pac, tar detta väldigt hårt och känner sig lite nere. Man märker det för att han inte är lika lert som vanligt och igår ville han inte lämna ifrån sig ett minneskort jag ade satt in i honom. Lite sådana grejer. Men jag hoppas att det är en fas och att han snart ska bli sitt vanliga gamla jag igen.

Look right, look left!

PS. Tack, Milla, för informationen som lade grunden till dagens inlägg. DS.

En vanlig dag i Annika-world.

Först vill jag bara säga att det känns jättebra att vara 17 år. Folk säger alltid att det är en skitålder då inget händer, men screw det. Om 364 dagar är jag 18. 18 år! Då är jag äntligen min egen människa och jag kan göra vad jag vill.

Men jag ska berätta lie om mitt liv numera, så här har ni en dag i mitt liv - short version:

07.00
Jag vaknar och förbanna mig över att jag gick och la mmig så jävla sent. När ska jag fatta att människan behöver sova, i London också. Men jag duschar, klär på mig och packar ordning lite saker.

07.25
Smyger ner upp till köket och hoppas att dottern i familjen har gått till skolan, annars kan det vara lite kaotiskt. Och jag klarar inte kaotiskt på morgonen. Men då slår jag på Friends på tv:n och äter lite frukost (toast, kaffe och ibland youghurt).

08.00
Jag går typ 50 m till bussen. Den kan komma när som helst och ibland får man vänta i 15 min. Själva bussresan tar allt från 15-35 min. Sedan får man gå 10(om man har bråttom)-20(om man e trött) min til skolan. Så jo, det händer att man kommer försent ibland. Då får man en "late-slip" där man får skriva ner anledningein till förseningen vilket ofta är något i stil med; "Buss-helvetet kom aldrig". Sedan skickas de till föräldrarna. Uhm...

09.00
Då börjar skolan...

Sen ser skolan ut så att man nästan alltid går 9-5 men har det fullt med håltimmar. Jag har t.ex. alltid 2-3h lunch. Och håltimmarna tillbringar man på café Nero. Åh, café Nero är himmelen på jorden. Jag får skriva mer om det senare.
Men alla kommer ner till café Nero då och då. Där sitter man coh snackar skit när man egentligen borde plugga.


17.00
Då slutar äntligen skolan. Det är omänskligt men det ända sättet att få ihop schemat när det e en liten skolan. Då tar man bussen hem eller sätter sig eventuellt på café Nero igen (man kan aldrig få nog av café Nero.

17.45
Kommer man hem och om man då heter Annika och har lågt blodtryck och diverse andra saker så sover man. Om man har tur vaknar man innan middagen av hungersmärtor annars vaknar av att värdfamilje-mamman plingar i en liten klocka och ropar; "Supper!"

19.23
Då e det "Supper!" och då får jag helt otroligt god mat. Ni som känner mig vet att jag är jävligt petig med maten men jag måste har växt från det. För nu slukar jag den ena brittiska måltiden efter den andra. T.ex. Shepard's pie, "Toad in a hole", Shrimp curry och "Sunday roast". Men mamman är ju ända kock.
Varje dag får vi också "pudding". Det tog mig en och en halv vecka att förtså att det betydde efterrätt. Jag tyckte att det var konstigt att de kallade äppelpaj för pudding. Och vid middagen frågar alltid mamman mig:
"Are going out tonight, Annika?", vilket är en befogad fråga. Det är itne så att jag e ute och ränner vad enda kväll men vi (jag och mina kompisar på skolan) umgås mycket, även på kvällarna.

På torsdag är det t.ex. pubkväll. Då samlas många från skolan på puben Hare&Hounds och snackar skit.

Det får bli allt för idag. Oj, min fingrar gör alldeles ont!

Over and out.

Äntligen, äntligen idag!

Jag vet att jag inte har varit världens bästa bloggare på senaste tiden. Faktum är att jag hittils bara har kunnat blogga i skolan och då står det alltid en massa människor och kollar vad man skriver. Och det kan ju hända att jag skriver indirekt om dem. Vem vet?

Men nu ska det bli ändring på det, jag har nämlingen fått internet hemma och kan blogga dirket från Gizmo (ja, jag la in mitt veto och det blev Gizmo tillslut. Som en hyllning till mitt älskade Scrubs. Tack för alla kreativa tips!). Då kan jag också kolla mailen och hålla mig någorlunda uppdaterad om alla nyheter. Det ända jag har hört är det där om folkpartiet men, som vi kanske säger i England, give me a break. Måste det här avgöra hela valet.

Och ni ska också få reda på mer om mitt alldagliga men oj, så intressanta London-liv. Jag jobba på något sorts "en vanlig dag"-inlägg, men vi, precis som ni i Sverige, har också mycket i skolan. Men nu ska jag sova, de är ju en dag imorgon också. Eller? Vi får väl se...


Chip,chip!

PS. Det var min födelsedag idag och jag vill ödmjukast tacka alla som på nått sätt har uppmärksammat den på något sätt. Det har värmt extra mycket i detta 27-gradiga London som jag nu lever i. DS

Äntligen bloggar Annika igen!

Men så mycket har inte ändrats här. Min värdfamilj är fortfarande helt underbar och trevlig och London är fortfarande världens bästa stad.

Den nyaste nyheten måste var att jag i fredags besökte klubben Movida och träffade så jävla många brats så att jag höll på att .....ja, ni vet vad! Tänk er vanliga Stockholms-brats. Uppblåsta, backslick-ade med gudkomplex. Och så lägger ni till att de har fått jobb i London och därför pratar om deras jobb 24/7, typ:

" Jo, jag e konsult inom blablabla och då håller jag mest på med blablabla på blablabla. Ja och jag bor då gentligen på Östermalm, så klart....


Japp och so on. Men nu har jag internationella relationer.

Over and out

Första inlägget från London.

Nu bloggar jag äntligen till er, direkt från en geografi-lektion.

Jag vill bara börja med, allt är Super! Om ni någon gång har oroat er för mig så sluta nu. Det enda ni kan göra för att se till att jag har det ännu bättre här är att skicka pengar. Man måste bo i London för att fatta hur j*vla mycket pengar det går åt här.

Men om vi börjar med värdfamiljen. Jag bor hos familjen Paterson. De har typ haft en miljon studenter innan mig och snackar om dem hela tiden. De kanske är en liten vink till hur de vill att jag ska vara men men, de är jättetrevliga. Mamman (Sally) är kock och lagar mat i köket hela tiden. Maten hon gör är jättegod och jag har t.o.m. ätit, hör och häpna, chili con carne med paprika och, vänta vänta, inte hatat det. Faktiskt helt OK! Sug på den du, mamma!
Familjen har också två barn och de är jättesnälla. De har också en hund som gillar mig jättemycket. Jag tror det är för att jag inte vågar säga till den och att jag har långa halsband som den kan hoppa upp och bita sönder. Jag, å andra sidan, känner inte samma kärlek till hunden (nej, jag vill inte ha enhund längre om jag någon gång har velat det). Men vi får jobba på vår relation.
Familjen bor också i världens gulligaste lilla hus.

Om vi fortsätter med skolan så ser den för jävlig ut men annars verkar den bra. Och människorna här är alla jättesnälla. Så öppna och alla vill lära känna varandra. Verkligen underbart! Just nu har jag en tjej som bor tillsammans med mig (jag har ett stort rum med två sängar).

Tjaaa, vad mer. Jag kommer väl på nått. Just nu så kanske min blogg inte kommer uppdateras så jätteofta men jag ska fixa internet till min dator. Då kommer ni höra från mig mer.
Jag saknar er alla jattemycket! Och, just det. Jag har fått nytt nummer. Jag vill inte skriva ut det här men hör av er till mina päron om ni vill ha det.

Hej svejs!

PS. Det lutar åt Gizmo i namnntävlingen.DS

D-day.

Då var man där. Planet går om 3 h. imorgon är det introduktionsdag och hela karusellen sätter igång.

Min väska är så tung att jag inte kan bära den. Får väl hitta någon britt som får göra det åt mig.

Hur känns det, Annika?

Ingenting,

eller är det lite glädje. Att jag äntligen är här, att jag ska få åka till mitt älskade London.

Hursomhelst, så kommer jag, inom sinom tid, sakna er alla. Vi får väl se när jag kan blogga igen. Jag ska försöka fixa något internetkort men jag är ju inte precis ett tekniskt under.

Nej, det är jag verkligen inte.

Min bebis namn.

Jag skrev ett långt inlägg om vad min bärbara dator ska heta, men det ,måste ha försvunnit. Men här är alternativen.

2pac, för att det är likt Compaq. jag började använda 2pac och jag tror att datorn gillar det här namnet mest.

Gizmo, det namnet jag lutar åt. För att det är med i Scrubs typ hela tiden. JD och Turk (i Scrubs, hallå!) använder namnet till bl.a. robotar, ledhundar och som kodnamn till varandra.

Gizmotron, min storebrors förslag. Se hans kommentar för förklaring.

Gösta, "the girl next door"'s absoluta favorit. Jag tror hon gillar det för att min värdfamilj inte kommer fatta vad det betyder/ hur det uttalas och då får jag min dator för mig själv.

Tove, uhm...fråga mig inte varför.

Men jag har ett till problem också. Min resväska har inte heller något namn (okej, jag gillar att döpa saker, vänta bara tills jag får barn). Han (eller hon, man vet aldrig) är stor och blå. Så jag behöver tips till detta också.

Over and out, scout.

Annika, hur känns det?

Åh, när är det du ska åka? Fredag? Nähä, torsdag, men det är ju imorgon. Ja, men gud va kul för dej, Annika. Jag tror att det är jättebra att åka bort ett år som du ska göra och London...jaa, London som är en så jätte fin stad. Men hur blir det, kommer det någon och bor hos dej i Stockholm då? Nähä, men är det någon organisation som håller i det hela? Jasså, skolan fixar allt. Jo men visst, man får väl göra mycket själv också, men som jag sa. Jag tror att man mognar jättemycket. Jaha då, men då åker väl du imorgon. Du måste ju vara jättenervös, hur känns det?

Ja, hur känns det?

Ingenting.

Inte nervös, inte lugn, inte glad, inte ledsen, inte stressad, inte trygg, inte förtvivlad, inte trött, inte pigg. Bara ingenting, jag har inte ens någon någon liten grundkänsla.

Igår sa jag "hejdå" till tjejgänget (alias Da Gang) med middag. De hade fixat det jättefint och hade gjort en "Annikas Englands-låda" som nu i efterhand inte förstår hur jag skulle ha kunnat klara mig utan. Och imorgon blir det väl familjens tur. Hur känns egentilgen det? Att inte träffa sin familj eller vänner på 3 månader?

Ingenting.

Att byta både kompisar, skola och familj på en dag?

Ingenting.

De finns inget saltlakrits där.

Ingenting.

Men jag menar, saltlakriset kommer ju alltid finnas här hemma. Och inget kommer hända med dem. Man kommer ju fortfarande få höra saltlakriset har det och om man saknar saltlakriset för mycket kan man ju alltid ringa hem och prata med det. Annars också. Om man bara vill berätta något kul kan man ju ringa saltlakriset. Och saltlakriset kan ju alltid maila, maila jättemycket. Den här bloggen är ju också endast gjord för saltlakriset. Sedan när jag kommer hem kommer ju saltlakriset finnas här och jag kommer märka att ingenting har ändrats. Och då kommer allt kännas bättre, då vet att saltlakriset fortfarande är lika gott.

Ingenting.

Fortfarande ingenting.

Men det kommer väl.

Brought to you by Gizmo.

Äntligen kan jag blogga från min bärbara lilla dator. Han heter Gizmo, min dator. Vi får väl se (Gizmo och jag) om jag kommer kunna blogga från honom. Hittills har det varit svårt....men det som lever får se. Nu ska jag lägga över alla Scrubs-avsnitt till gizmo så att jag kan bli mer besatt av det i London.

4 dagar kvar-inlägget

Först vill jag ge kredit till pappa som genom sin mobil har wappat sig in till min blogg och kommenterat. Ett steg i rätt riktning, dad!

Ni kanske kommer ihåg "4 tips och lite panik"-listan. Jag tänkte lägga till en till film på den listan. Jag såg nämligen V för Vendetta i går tillsammans med några fina kompisar. Och den var helt otrolig. Först var själva filmen bra och det hade ett budskap som t.o.m (odjupa) lilla jag kunde förstå till viss del. Sedan var ju Natalie Portman (min absoluta favorit-skådespelerska) med. I den här filmen får man reda på varför hon hade rakat av sig håret till Star Wars-premiären.
Och i samband med att ni ser den här filmen måste ni också läsa "1984" av George Orwell. En klassiker där Orwell på 50-talet skriver om hur han tror att det kommer vara år 1984.

Det här är verkligen ingen modeblogg men jag måste länka till en video Alexander McQuenns Höst/Vinter-kollektion. Den är verkligen jättefin och nytänkande.

Så det var allt från mig. Som sagt, om 4 dagar smäller det...

Kolakaksbakande förlorare...

Vad som skulle vara fika på Café Sixty (Rådmansgatan) slutade igår med ett intensivt spelande av Risk hemma hos mig tillsammans med några finfina vänner. Risk är faktiskt ett skitkul spel som går ut på att kriga mot varandra och ta över världen, och vem vill inte det? Tyvärr, så råkar jag suga på detta. Vi spelade sammanlagt två gånger och båda gångerna så kom jag snabbt i underläge och slutade med att endast äga ett land, vilket mina motståndare var snabba på att ta ifrån mig. Så när jag då efter ungefär tre omgångarhade förlorat (båda gångerna) sysselsatte jag mig att baka kolakakor åt min godtrogna kompisar som stridlystet hade dödat mig och min arméer. Åh, vad jag kommer sakna dem!

Förresten så kom jag igår fram till följande angående kolakakor:

1. Om man använder grahamsmjöl istället för vanligt mjöl så smakar kakorna mycket nyttigare men fortfarande lika gott. Tyvärr så blir inte kakorna nyttigare på något sätt efetrsom man förtfarande har i lika mycket socker, smör och sirap.

2. Om dina kolakakor ser för jävliga ut när du tar ut dem ut ugnen och knappt håller ihop när du ska ta upp dem så frukta icke. Kolakakor smakar alltid lika gott trots att de ser oätliga ut.


Jag vet att min blogg kanske inte är inne i sitt intressantaste tid just nu men håll ut. För om exakt en vecka åker jag och då kommer jag (om min bärbara dator kan öppna upp blogger.com, vilket den inte kan nu) förhoppningsvis ha lite nya saker och skriva om. Och då kanske den här bloggen kan börja fylla sitt syfte.

Hej svejs!

PS. Nadjii, jag kommer sakna dig jättemycket men vi syns i slutet av november!DS.

Fyra tips och lite panik.

Först så vill jag meddela att jag åker till London om 10 dagar. 10 jävla dagar! Folk frågar hela tiden om jag är nervös, men jag tror att det inte är nervös jag är. Jag är nog i stadiet innan panik. Jag tycker att det ska bli skitkul och jag ser verkligen fram imot det men jag kan också inte fatta att jag åker om 10 dagar och kommer inte hem förrän på höstlovet. Det är länge.
Och paniken beror nog på att det känns som om det är så mycket som ska med, så mycket som ska fixas och så många jag vill träffa. Jag är inte reda att säga "hej då" till varken mina kompisar än min familj.
Men det gäller väl att jag tar och fixar allt och träffar alla för (om jag inte har nämnt det tidigare) jag har ju bara 10 dagar på.

Det som får glädja mig på vägen är att jag verkar börja skolan en vecka efter alla andra, alltid nått.

Jag tänkte iallafall (jag tvekar alltid om "iallafall" är ett eller flera ord, uh?) tipsa de som läser om fyra saker inom underhållningsbranschen:

1. Dreamcatcher, en film jag såg igår på trean (tror jag). Den var baserad på en bok av Stephen King och bl.a. Morgan Freeman var med. Filmen hade lite "Lost-känsla". I början förstår man knappt någonting men i slutet bands alla lösa trådar ihop. Därför är det svårt att berätta vad den handlar om utan att avslöja allt. Men jag avslöja att filmen innehöll en viss mängd aliens och att jag tyckte att den var riktigt läskig (men jag överreagerar också när jag ser på film, det vet alla som någonsin har varit på bio med mig)
2. Boken Prep av Curtis Sittenfeld. En alldeles lagom djup bok (säger en som läste Tvillingarna-böcker på tok för länge). Den handlar om Lee som börjar på internatskolan Ault och eftersom Lee är, hur ska man förklara henne, en mycket intressant människa blir hennes vistelse på skolan väldigt speciell.
3. Låten "'Til Kingdom Come" av Coldplay. Jag lyssnar på den just och den är riktigt bra. Coldplay är inte riktigt min musiksmak men den här låten är mäktig (och jag som trodde att jag aldrig skulle kalla en låt mäktig).
4. Låten "Dreaming of you" av The Coral. Anledningen till att jag gillar den så mycket är för att den spelades under väldigt speciellt Scrubs-tillfälle.

Där har ni något läsa /titta/lyssna på nu när hösten och den 24/8 kryper närmare.

Jag vill bara klargöra (eftersom någon har uppfattat det fel) att jag inte på nått sätt tycker att de faktum att det är min födelsedag och att jag är vid London vid tillfället är de enda anledningarna till att ett terrorattentat i London (eller någon annanstans) skulle vara hemskt. Självklart så tycker jag (som alla andra) alla terrorattentat är otroligt onödiga. Och även om jag var hemma Sverige och det inte var min födelsedag och något terrordåd inträffade någonstans, skulle jag tycka det var lika hemskt.

Så vem det än var som kommenterade mitt tidigare inlägg (vilket jag har raderat nu p.g.a kommentarens höga faktor av omogenhet och låga faktor av sanningenlighet), så tog jag den kommentaren väldigt hårt och (förhoppningsvis) väldigt fel. Synd att du inte har något bättre för dig än att medvetet missförstå bloggar och sedan anonymt kommentera det!

Förresten, jag måste ju kommentera hela den här terrorattacken-som-skulle-ske-men-Scotland-Yard-lyckades-stoppa.

När först hörde om det blev jag helt chockad. Men när jag tänkte efter så kom jag på att det egentligen är en bra nyhet. Tänk att de för en gångs skulle lyckades stoppa en terrorattack, det är ju jättebra. Och allt det här om att folk fick vänta på Heathrow och att ingen fick ha med sig handbagage är ju såklart jättejobbigt för de som är inblandade men en absolut nödvändig åtgärd. Nu blir ju det väldigt svårt för terroristerna att fullfölja sin plan.

Det enda som oroar mig är det här artikeln och det är av tre anledningar. För det första så fyller jag år den 11 september och skulle gärna vilja fira min födelsedag i lugn och ro för en gångs skull. Dessutom så är jag i London den 11 september och skulle därför föredra att inte ha en terrorattack då (helst aldrig). Och för det tredje så beskrivs den här attacken (om det skulle äga rum) som större än WTC-attacken.

Så jag hoppas att alla åtgärder ska kunna avärja kommande terroristattacker och att det faktum att Scotland Yard kunde hindra den här attacken gör att färre terrorattacker planeras och genomförs.

Sommarskönt i Sthlm

I morse var jag jätteduktig. Jag gick endast upp 20 min efter att min väckarklocka hade ringt vid nio, jag tittade endast på två Vänner-avsnitt när jag åt frukost och jag duschade inte längre än 15 min (ganska imponerande, va!). Och varför denna duktighet och tidssparande? Jo, jag var på väg någonstans. Jag skulle nämlingen på ett Friskis&Svettis-pass kl.12.00 inne i City och kl. 11.55 gick jag med stolta steg (det var ett tag sen jag var på Friskis) in på receptionen på Friskis. Jag hivade fram mitt månadskort och var precis på väg att dra det i den lila maskinen på receptionisten säger:

-Du vet väl att vi inte har några pass inom den närmaste timmen.

Tänk för det visste jag inte. Enligt in tideräkning så skulle Friskis inne vid City ha ett pass om fem minuter. Så jag frågade receptionisten (eller ska jag säga kollega) vad som hade hänt med 12.00-passet.

-Du kanske tänker på det passet som går kl. 12.00 på Kungsholmen, säger receptionisten och visar mig ett schema.

Jag mumlar något om att det tänkte jag på och att jag bara skulle kolla henne och skyndar mig ut i receptionen (eller repan som vi i branschen kallar det).

Så då befinner jag mig på Mäster samuelsgata (oroande nära Malmskillnadsgatan) med en stor ombytespåse och tre timmar tills jag börjar jobbet och tanken slår mig: vad ska jag göra nu?
Att gå i affärer är ingen bra idé (vi vet alla vart det slutar) och hem hinner jag inte.

Jag börjar helt enkelt gå runt lite i vår riktigt fina stad och hamnar tillslut i Berzeli-park med en Brämhults nypressade apelsiner i handen och en bok. Riktigt mysigt faktiskt!

Så det kan jag rekommendera. Nästa gång ni behöver döda tid inne i stan. Hitta en fin park, köp nått gott att dricka och njut lite av sommarn så länge den finns kvar.

15 dagar..

Jag tror inte jag har fattat det än med det är bara 15 dagar kvar tills jag åker till London. Det är två veckor och en dag. I morgon är det bara två veckor. Och i övermorgon, på fredag, är det inte ens två veckor kvar. Då är det 1 vecka och 6 dagar.

Borde man ha börjat packa än?

Citat från världens bästa film.

Nu har jag suttit här och småskrattat för mig själv i en halvtimme, så jag måste dela med mig av det här. Det är citat från Lock, Stock and Two smoking barrels (skitbra film, by the way).

Tips: Se filmen innan du kolla in citaten.

De där jävla getingarna igen.

Tidigare har jag ju berättat hur getingarna hade kommit på mig och förföljde mig. Och att de bara attackerade när jag var i underläge (antaglingen för att de vet att de annars skulle dö rätt så snart).

Nu har det hänt igen. Igår, bara timmar efter att skrev just det inlägget. Jag var på väg hem med en kasse i ena handen och en pizzakartong i andra (den här gången lyssnandes på soundtracket till Garden State), just som en geting kom. Men som tur var så kunde jag den här gången springa och det gjorde jag.

Men det läskiga är att precis samma sak på nästan precis samma plats hände. Så nu kan jag inte gå utanför dörren med flera saker i händerna p.g.a rädslan över att jag när som helst kan bli överfallen. Jag tror nämlingen att getingarna inte kommer ge upp förrän de har stuckit mig. Jag får väl helt enkelt hålla mig inne tills den 24/8 då jag sticker (hehehe). För geting-centralen i Stockholm kan väl inte ha koll på utlandet va? Eller har de...?

Internet-tävlingar

De finns överallt, alla dessa tävlingar. Så därför har de blivit min nya sysselsättning här på jobbet. Jag vet inte hur många dumma motiveringar jag har kommit på hittills för att vinna saker jag egentligen inte vill ha. Men fler ska det bli, många fler.

Skriv gärna om någon har någon tips på hemsidor som har många tävlingar.

Over and out!

Det här med getingar...

Getingar hör sommaren men de kan väl ge sig på några i sin egen storlek. Vi vet hur det oftast slutar när en geting kommer.

Jag har nämlingen varit med om att getingar har surrat sig in i tunnelbanan, surrat sig fram till min plats och muckat jävligt mycket gräl två gånger den här veckan. Och båda gångerna har jag tagit fram augusti-nummret av Elle och slagit ihjäl jävlarna.



Och detta måste någon huvud-geting-central fått reda på för att i morse attackerade en mig i underläge. När jag var på väg hem från min landställe, dragandes på en tung rullväska och lyckligt lyssnandes på Dirty Pretty Things, kom en geting och började cirkulera runt mig. Min inbyggda instingt var att springa där ifrån men det var inget alternativ p.g.a. den tunga väskan. Så jag började gå snabbare i hopp om att komma hem och söka skydd i mitt hus. Men getingen gav inte upp utan började sätta sig på min händer vilket ledde till att jag började vifta runt omkring mig. Och det gör ju bara getingen ännu argare så den attackerade mer ihärdigt och jag viftade mer och mer.

Och detta höll vi på med ända tills vi kom fram till mitt hus och jag kunde springa in. Så den där getingen slösade helt enkelt en jävla massa tid på att förfölja mig. Sucker...