My spring is here.

Den 27 januari kom våren till London.

Efter en vecka av snö och hårda vindar har all vinter blåst bort. Jag har misstänkt att våren har varit på gång länge. I veckan såg jag krokus-skott på vägen till skolan och många träd har redan börja få löv. Men igår kändes det i luften. Det luktade sådär vår-fräscht. Solen värmde. Folk gick runt utan jacka.
Jag vet att det typ är snökaos i Sverige så det kanske är lite svårt att tänka sig att våren faktiskt är här. Egentligen är det rent allmänt svårt att förstå att våren har kommit nu. Vår...i januari? Är det verkligen normalt? Nej, det är det verkligen inte. Inte ens i London.

My british snow.

Idag var det en stor och stolt dag för britterna. Det har nämligen snöat. Man måste förstå att det händer inte så ofta här så det är en stor sak.
Ni vet att jag har berättat om de brittiska ungdomarna och berättat att de inte är speciellt..uhm, trevliga. Som man skulle sagt för en miljon år sen, de har inget hyfs de där barnungarna. Tänk er då dessa sk*tungar med tillgång till en massa snö. Det är inte en situation som dessa barn kan hantera så de blir galna. Absolut galna. Imorse stod det några killar och kastade snöbollar på de som väntade på bussen. Utan några som helst hämningar kastade de snöboll på snöboll mot den främmande och morgontrötta människomassan. Som tur är finns det också extra bitchiga tanter i England som kan styra upp ungdomarna och detta såg jag exempel på imorse vid samma bussstation. Dessa jobbiga ungdomar och bitchiga tanter är som Englands egna lilla "circle of life"

My most depressing day 2

Jag har nu, en dag efter jag skrev inlägget, fått reda på varför dagen var, eller skulle vara, så deprimerande.

1. Det är ungefär en månad efter julafton.


2. Alla räkningar kommer och dessa kan vara extra höga efter just julafton.


3. Det är som kallast i London.


4. Alla dessa sammanfaller på en måndag.

Så det verkar som om det är någon sorts "tradition" i England att måndagen ungefär en månad efter julafton ska vara årets mest deprimerande dag.

På denna ack så deprimerande dag hade jag ett intressant msn-konversation på med min bror:

Bror: Annika, vet du vad det är för dag idag?

Annika: Uhm...måndag, är det väl? Hurså?

Bror: Händer det något speciellt idag?

Annika: Tjaaa...jag vet inte. Jo, det är min värdsyrras födelsedag!

Bror: Jasså, gratta henne från mig? Men Annika, vad hände för exakt 21 år sen.

Först står det stilla i huvudet på mig. 21 år sen, vad snackar han om? Har han gått och blivit galen på äldre dar? Vänta, 21 år, det låter bekant..........Satan i gatan, det är hans födelsedag!!! Så jag har total glömt bort min egen brors födelsedag och med det automatiskt utsett mig till månadens sämsta lillasyrra. Hur som helst, skadan är reda skedd. Det ända man kan säga är:

Grattis Kära Broder!!!!

My most depressing day

Både min värdmamma och tv-värdarna påstådde imorse att det i dag skulle bli årets mest deprimerande dag. Jag vet inte riktigt på vilka grunder. Antingen är det ett antagande grundat på en sammanställning av vädret, de förväntade börskursen och faktumet att är måndag eller om det bara är tradition att den 22 januari är en deprimerande dag. Hur som helst vet jag inte om det har bitit på mig, eller jag vet att det inte har bitit på mig. Dagen må ha försökt att få ner mitt humör men det är fortfarande på topp. Här är en överblick på den 22 januaris försök till att få mig nere:

Det började med att den 20 januari hjälpte till lite. Hunden från helvetet, aka Millie, gnagde sönder min Ipod-hörlurar. De där hörlurarna är viktiga för mig, inte minst när jag går från och till skolan, men nej, nu hade jag inte min dagliga dos av musik på morgonen. Det gjorde att jag behövde gå och funderar och tänka på något på vägen till skolan. Nu vet inte vad min hjärna kan göra när den får fria händer och börjar fundera. Som tur kom jag undan skonsamt denna gången. Min hjärna fick mig bara att köpa lite nya pennor, bl.a. en sån där cool bläckpenna som man kan sudda med.

När jag väl kom till skolan och svenska-lektionen kl.11 påminde Leif (our go-to guy) oss om svenska provet vi har nästa måndag, på hela Strindberg liv. Ouch!

Efter svenskan hade jag tre timmar hål, så jag åt och pluggade lite historia. Redan på morgonen hade ryktet spridits om att vår historia-lärare var sjuk men inget var bekräftat. När jag satt där, djupt nere i lagarnas och brottens historia, fick jag reda på att hela min klass hade gått. Eftersom vi inte hade någon historia. Klockan var då runt två och jag skulle egentligen kunna ha gått vid tolv.

Just då var den 22 januari nära att vinna men jag bestämde mig för att jag skulle gå segrandes med humöret på topp ur denna dagen. Vart skulle jag då göra, vart skulle jag gå för att bli gladare? Jo, Caffé Nero. Jag gick hem och hämtade Gizmo och här sitter jag nu. I en skön soffa på mitt mysiga Nero i Sheen med en god latte i magen skrivandes ett blogg-inlägg på Word (som jag lägger upp när jag kommer hem). Take that 22nd january and smoke it!!


(Skrev detta igår, men lade up det lite sent)

My idea for an article.

Jag funderar på vad jag skulle vilja skriva om i vår villa-tidning nästa gång. Vad kan man skriva om som har någon sorts koppling till Södra Ängby? Och kanske helst också koppling till London. Och som, of course, folk vill läsa om. Några idéer? Själv har jag ingen aning om ad det skulle kunna vara så kom gärna med förslag.

My stay-in cream and Japan-dream.

Japp, för det är precis vad hårinpackning heter. Eller det är det som jag har hittat, så stay-in cream blir det.

För övrigt så händer det världens grej på Frog imorgon. Ni vet mig och mina faser, nu har jag varit inne i en Movida-fas men nu har det gått över i en Frog-fas. Hur som helst så kommer svenska The Sounds till Frog imorgon och det vill man ju inte missa. Så nu vet ni vad jag gör om sådär 31 h. Hoppandes framför The Sounds.

Jag är också inne i en lands-fas. Just nu är det Japan som gäller. Jag köpte för ett tag sen en t-shirt med geisha-tryck på jullovet, skriver om regionen (?) Japan i geografin, har värsta suget efter japansk mat och letar som en djävel efter "En Geishas memoarer" på internet för att jag bara måste se den.

My mid-day break.

Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare, i alla fall inte helt frivilligt. Jag hade tre timmar hål så jag gick ner till mitt gym och sprang i en halvtimma. Sedan duschade jag och gjorde ordning mig och gick tillbaka till skolan. Jag kände mig fräschare och piggare än jag har känt mig på länge i skolan. Det var mycket mer upppiggande än att sova på Nero (en av mig väl-provad metod). Jag fick så mycket energi att jag orkade sitta på och fika på Nero i tre timmar efter skolan.
Är det förresten någon som vet vad en hårinpackning heter på engelska? Det är ett mysterium ingen verkar veta på svenska skolan. Och det är lite svårt att förklara. Jag har provat hair-in-wrapping men det gick inte. Alternativ är hair-in-luggage eller hait-in-baggage.

My postsecrets

Idag var på en intressant utställning med engelskan på Foyles (en bokaffär). Utställningen heter Postsecrets och utställare heter Frank Warren. Konceptet till utställning är enkelt men ändå genialiskt. Frank Warren har delat ut tomma vykort med hans adress och frimärke på till tusentals människor. På dessa vykort har han bett folk att skriva sina inre, djupaste hemligeter och sedan skicka dem tillbaka honom. Det är dessa vykort som han sedan sställer ut. Detta har blivit så populärt att han har givit ut en bok med postsecrets och det finns en hemsida som uppdaterar postsecrets varje söndag.
På själva utställningen kunde man skriva sina egna och sätta upp dem på en vägg vid de andra. Tyvärr var det lite svårt att hålla sina lappar hemliga och inte visa vems som var vems i ett rum smock-fullt med svenska elever så jag avböjde. Men visst lockar det lite att skicka in ett eget vykort till utställningen?

My up-date

Nu ska jag försöka få upp vad-som egentligen-händer-hos-mig-i-London-förutom-att-jag-ser-på-en-massa-saker-på-svts-hemsida-faktorn på den här bloggen.

Jag kom som sagt hit i söndags efter en underbar flygning. I början kändes det lite konstigt att vara tillbaka vid Hammersmith och Sheen men så fort jag kom fram till min dörr kändes allt som vanligt igen. Det kändes som om jag öppnade upp den blåa dörren för den tusende gången i rad utan att varit hemma i tre veckor.
När jag kom ner och skulle säga "hej" till mitt rum var det helt kalt och sängarna var bäddade. OJ, tänkte jag, såhär lämnade jag inte rummet. Det var mer likt ett bombnedslag då med saker liggandes lite här och där. Men värdmamman berättade att de hade haft gäster i mitt(!) rum över julen, så alla mina saker var nedslängda i min byrå. Så hela söndags-kvällen gick åt till att återställa mitt rum till dess vanliga messy-ness.

På måndagen var det en halv vanligdag (vilket endast betydde svenska för mig eftersom jag började kl. 11.). Sedan hade vi kick-off, eller vad man ska kalla det, med de 18 nya lundarna som har kommit. Kick-offen gick ut på att vi skulle springa runt i twickenham och ta reda på en massa frågor, men det blev mer att vi halv-tamt gick runt i skolan och sedan hamnade vi alla på Nero. Jag tror inte att ett Caffé Nero har varit invaderat med så många svenskar tidigare i världshisorien.

Resten av skol-vecken har pågått som vanligt. En nyhet är det ny ämnet IELST. Jag har inte riktigt förstått vad det är vi ska lära oss men vi förbereder oss i alla fall för ett prov som vi ska ha i maj. Om vi klarar det provet ska vi ha behörighet till alla universitet i London. Och det är typ det som kursen går ut på. Och jag som trodde att IP (internationell perspectives) vad det mest meninglösa man kunde slösa 50 p på.

Igår var vi på det i s:a ängby-bladet omkrivna Dar Marrakesh, en vattenpipecafé vid Piccadilly. Det som började med att ungefär 5 tjejer skulle dit slutade i att vi satt runt 20 svenskar utspritt i caféet. Ett trevligt alkohol-fritt alternativ för de som gillar vattenpipa, men för oss andra....är det kanske det ultimata stället. Men den fina inredningen, stämmningen och otroligt dyra juicen är något som vi kan njuta av när folk blir halv-höga runt omkring oss.

Ikväll blir det å andra sidan min favorit. FROG!!!! Ni kommer väl alla ihåg rock-klubben med de snygga killarna. Som tur är lundarna lite lagda åt rock-hållet så Frog vard et förssta stället de ville till. Hoppas det blir lika kul som förra gången!

Något som också har hänt i vecka, en historisk händelse, är att Annika för första gången i hennes liv har blivit medlem i gym. Det heter Cannons och ligger alldeles bredvid skolan. Så vi får hoppas att deras pool, squash-planer, gym med inbyggda tv-apparater i maskinerna och body combat-klasser kan få Annika att bli lite aktiv. Imorgon blir det vatten-gympa.

Så, det där var en ordentlig up-date. Slit med hälsan!

My expectations on "Melodifestivalen"

Nu blev jag glad. Efter lite surfande på expressen.se hittade jag något som kunde glädja mig efter nederlaget med Shirley. Melodifestivalen ser lovande ut i år. Ett start-fält med både The Ark och Sebastian. Trots att de, enligt Expressen, hade lagt Sebastian på ett dåligt ställe hoppas jag att han vinner. Detta kan jag faktiskt säga utan att ha hört låten. Jag litar på Sebastian och trots att ingen annan tror på honom och total-dömmer ut hans låtar har han mitt fulla stöd. och om det nu, mot förmodan inte går så jättebra för honom, kan jag heja på The Ark.
Med denna nyhet kan jag bara konstatera att Melodifestivalen och Sverige går mot ljusare tider. Nu ska jag bara göra mitt bästa att se till att England kommer med ett lika crappigt bidrag som de gjorde förra året. Så att Sebastian har fullt utrymme att soppa Eurovision Song Contest-banan. Moahahahahaha.....

My "dream coming true"...not

Vad är det jag ser? Här sitter jag, utan något ont anandesm och tittar på Kvarteret Skatans julavsnitt. Jag tycker att det är kul, skrattar t.o.m. lite då och då. Men så tycker HON upp på datorskärmen. Shirley. Spelandes en av rollkaraktärernas gravida syster (antagligen var gravid den enda rollen de kunde hitta åt henne med tanke på hennes, uhm, utrustning). Gissa om jag fick en chock. jag som trodde att hon var ute ur bilden. Att hon hade lämnat alla svenskars hjärtan ( förutom mitt för det har hon fan inte ens varit i närheten av).
Detta har antagligen planerats länge enligt denna artikeln. Antagligen har mycket-bra-och-rolig-serie-förtöraren gått på teater-skola i sitt tidigare liv.


Jag ska detta enligt mitt nyårs-löftes regler. Mitt nyårs-löfte var för övrigt att när jag säger att jag hatar något ska jag i alla fall komma på en positiv sak jag kan säga om det. Vi får väl se hur det går. Så det positiva i hela denna Shirley-situationen får vara att jag blev glad över att hon i alla fall inte sjöng.

Har detta blivit en trend, att människor jag o-gillar tycker upp i julprogram. Om vi tittar tillbaka på jul-tiden har vi ju sett Amy Diamond i julkalendern och Ingvar Oldsberg som julvärd. I och för sig gjorde han ett riktigt bra jobb så han kanske inte är lika o-gillad längre. Vi får väl se om detta eskalerar till nästa jul.
Jag säger bara till Shirley som Janitor säger till JD (ja, jag pratar om Scrubs nu igen):

"I won't let you ruin let you ruin my christmas. Not this year. Not again."

My "kändis"-spotting, followed by name-dropping

Om min förra tillbaka-till-London-resa (efter höstlovet) var jobbig, tråkig och enormt omständlig var denna tillbaka-resa snarare motsatsen.

På lördagen, dagen innan jag åkte, fick jag som vanligt ”sundayitis” (när man känner sig deprimerad innan man börjar skolan efter ett lov, eller som jag, åka tillbaka till London efter tre veckor i sin egen säng med ett eget kylskåp i närheten). Och jag tror inte att jag var ensam om denna åkomma. Men jag kände mig nöjd med mitt lov och, jo, det skulle väl bli kul att åka tillbaka. Jag menar, det är ju ändå London jag åker till, inte Sigtuna.
Så på söndagen gav jag och pappa oss av till Arlanda. Och efter att ha träffat Daniela, en av ”the londoners”, kändes det lite bättre och förväntningarna för den nya terminen tog över minnena av den egna sängen. Därför var det inte svårt att säga hej då till Sverige och gå in i de vita dimmorna av securityn. Och nu börjar det som senare skulle glorifiera hela min hemresa och göra att jag fortfarande lever bland molnen.

På vägen mot gaten gick jag runt och kollade lite bland tax-freen. Och när jag tittade upp mot växling-kontoret i jakt på en klocka, vem står där om inte Howlin’Pelle från Hives. Halvt chockerad lyckas jag efter att ha stirrat en stund dra undan blicken.
- Shit Howlin’Pelle, tänkte jag. Honom ser man inte varje dag. Okej, det var coolt, men nu får du fokusera dig på vart du ska.
Det gjorde jag. Tillslut kom jag fram till gate 61 där jag träffade både Daniela och Martina. Men det var inte bara Martina och Daniela som väntade på mig där. Nej, för där stod också hela The Hives. Jag lyckades hålla mig från att hoppa upp och ner och skrika och satte mig när och hyperventilerade istället. Konstigt nog verkade det som om alla de andra vid gaten kände igen dem och när jag frågade Martina och Daniela om de hade sett Hives möttes jag av ett: The Hives?! Vilka e The Hives?!
Vi gick på planet, efter Hives, och när vi kom in såg jag dem sitta där och försökte inte stirra. Men jag kunde inte se Pelle någonstans med de andra. Jag spanade efter hans vit-svart-randiga tröja som han bar dagen till ära med jag såg honom ingenstans. Så jag började leta efter min plats istället. 33C, det måste vara långt bak i planet, tänkte jag, och började knata bakåt. Och där såg jag honom, sittandes näst längst bak. Och vilken plats var precis bakom honom, jo 33C. Jag började hyperventliera igen och lugnt, utan att stirra, satte jag mig bakom honom. I 10 min satt jag utan att göra något annat än att titta på den lilla biten av hans gyllen-bruna hår som stack upp ovanför hans stol och hela tiden studsade ”Jag sitter bakom Howlin’Pelle, jag sitter bakom Howlin’Pelle” i mitt huvud. Jag kom dock på hur konstigt det måste se, så jag tog upp min Cosmo för att låtsas-läsa den. Jag bläddrar lite förstrött genom ” 10 vinter-favoriter” och ”Få riktig tur i kärlek” när jag plötlsigt ser en artikel om heter ”Saker att längta efter 2007” och en bild på rese-kompis Pelle. Hur sjukt är det på en skala? Jävligt sjukt! Personen på bilden som står där på scenen och ser sådär lagom kaxig ut sitter i flygplans-stolen framför mig och läser Rocky.

Det är andledningen till att jag fortfarande studsar fram på gatorna och ser rosa. Och tänka sig, åter igen rullar Hives i min Ipod.