Första inlägget från London.

Nu bloggar jag äntligen till er, direkt från en geografi-lektion.

Jag vill bara börja med, allt är Super! Om ni någon gång har oroat er för mig så sluta nu. Det enda ni kan göra för att se till att jag har det ännu bättre här är att skicka pengar. Man måste bo i London för att fatta hur j*vla mycket pengar det går åt här.

Men om vi börjar med värdfamiljen. Jag bor hos familjen Paterson. De har typ haft en miljon studenter innan mig och snackar om dem hela tiden. De kanske är en liten vink till hur de vill att jag ska vara men men, de är jättetrevliga. Mamman (Sally) är kock och lagar mat i köket hela tiden. Maten hon gör är jättegod och jag har t.o.m. ätit, hör och häpna, chili con carne med paprika och, vänta vänta, inte hatat det. Faktiskt helt OK! Sug på den du, mamma!
Familjen har också två barn och de är jättesnälla. De har också en hund som gillar mig jättemycket. Jag tror det är för att jag inte vågar säga till den och att jag har långa halsband som den kan hoppa upp och bita sönder. Jag, å andra sidan, känner inte samma kärlek till hunden (nej, jag vill inte ha enhund längre om jag någon gång har velat det). Men vi får jobba på vår relation.
Familjen bor också i världens gulligaste lilla hus.

Om vi fortsätter med skolan så ser den för jävlig ut men annars verkar den bra. Och människorna här är alla jättesnälla. Så öppna och alla vill lära känna varandra. Verkligen underbart! Just nu har jag en tjej som bor tillsammans med mig (jag har ett stort rum med två sängar).

Tjaaa, vad mer. Jag kommer väl på nått. Just nu så kanske min blogg inte kommer uppdateras så jätteofta men jag ska fixa internet till min dator. Då kommer ni höra från mig mer.
Jag saknar er alla jattemycket! Och, just det. Jag har fått nytt nummer. Jag vill inte skriva ut det här men hör av er till mina päron om ni vill ha det.

Hej svejs!

PS. Det lutar åt Gizmo i namnntävlingen.DS

D-day.

Då var man där. Planet går om 3 h. imorgon är det introduktionsdag och hela karusellen sätter igång.

Min väska är så tung att jag inte kan bära den. Får väl hitta någon britt som får göra det åt mig.

Hur känns det, Annika?

Ingenting,

eller är det lite glädje. Att jag äntligen är här, att jag ska få åka till mitt älskade London.

Hursomhelst, så kommer jag, inom sinom tid, sakna er alla. Vi får väl se när jag kan blogga igen. Jag ska försöka fixa något internetkort men jag är ju inte precis ett tekniskt under.

Nej, det är jag verkligen inte.

Min bebis namn.

Jag skrev ett långt inlägg om vad min bärbara dator ska heta, men det ,måste ha försvunnit. Men här är alternativen.

2pac, för att det är likt Compaq. jag började använda 2pac och jag tror att datorn gillar det här namnet mest.

Gizmo, det namnet jag lutar åt. För att det är med i Scrubs typ hela tiden. JD och Turk (i Scrubs, hallå!) använder namnet till bl.a. robotar, ledhundar och som kodnamn till varandra.

Gizmotron, min storebrors förslag. Se hans kommentar för förklaring.

Gösta, "the girl next door"'s absoluta favorit. Jag tror hon gillar det för att min värdfamilj inte kommer fatta vad det betyder/ hur det uttalas och då får jag min dator för mig själv.

Tove, uhm...fråga mig inte varför.

Men jag har ett till problem också. Min resväska har inte heller något namn (okej, jag gillar att döpa saker, vänta bara tills jag får barn). Han (eller hon, man vet aldrig) är stor och blå. Så jag behöver tips till detta också.

Over and out, scout.

Annika, hur känns det?

Åh, när är det du ska åka? Fredag? Nähä, torsdag, men det är ju imorgon. Ja, men gud va kul för dej, Annika. Jag tror att det är jättebra att åka bort ett år som du ska göra och London...jaa, London som är en så jätte fin stad. Men hur blir det, kommer det någon och bor hos dej i Stockholm då? Nähä, men är det någon organisation som håller i det hela? Jasså, skolan fixar allt. Jo men visst, man får väl göra mycket själv också, men som jag sa. Jag tror att man mognar jättemycket. Jaha då, men då åker väl du imorgon. Du måste ju vara jättenervös, hur känns det?

Ja, hur känns det?

Ingenting.

Inte nervös, inte lugn, inte glad, inte ledsen, inte stressad, inte trygg, inte förtvivlad, inte trött, inte pigg. Bara ingenting, jag har inte ens någon någon liten grundkänsla.

Igår sa jag "hejdå" till tjejgänget (alias Da Gang) med middag. De hade fixat det jättefint och hade gjort en "Annikas Englands-låda" som nu i efterhand inte förstår hur jag skulle ha kunnat klara mig utan. Och imorgon blir det väl familjens tur. Hur känns egentilgen det? Att inte träffa sin familj eller vänner på 3 månader?

Ingenting.

Att byta både kompisar, skola och familj på en dag?

Ingenting.

De finns inget saltlakrits där.

Ingenting.

Men jag menar, saltlakriset kommer ju alltid finnas här hemma. Och inget kommer hända med dem. Man kommer ju fortfarande få höra saltlakriset har det och om man saknar saltlakriset för mycket kan man ju alltid ringa hem och prata med det. Annars också. Om man bara vill berätta något kul kan man ju ringa saltlakriset. Och saltlakriset kan ju alltid maila, maila jättemycket. Den här bloggen är ju också endast gjord för saltlakriset. Sedan när jag kommer hem kommer ju saltlakriset finnas här och jag kommer märka att ingenting har ändrats. Och då kommer allt kännas bättre, då vet att saltlakriset fortfarande är lika gott.

Ingenting.

Fortfarande ingenting.

Men det kommer väl.

Brought to you by Gizmo.

Äntligen kan jag blogga från min bärbara lilla dator. Han heter Gizmo, min dator. Vi får väl se (Gizmo och jag) om jag kommer kunna blogga från honom. Hittills har det varit svårt....men det som lever får se. Nu ska jag lägga över alla Scrubs-avsnitt till gizmo så att jag kan bli mer besatt av det i London.

4 dagar kvar-inlägget

Först vill jag ge kredit till pappa som genom sin mobil har wappat sig in till min blogg och kommenterat. Ett steg i rätt riktning, dad!

Ni kanske kommer ihåg "4 tips och lite panik"-listan. Jag tänkte lägga till en till film på den listan. Jag såg nämligen V för Vendetta i går tillsammans med några fina kompisar. Och den var helt otrolig. Först var själva filmen bra och det hade ett budskap som t.o.m (odjupa) lilla jag kunde förstå till viss del. Sedan var ju Natalie Portman (min absoluta favorit-skådespelerska) med. I den här filmen får man reda på varför hon hade rakat av sig håret till Star Wars-premiären.
Och i samband med att ni ser den här filmen måste ni också läsa "1984" av George Orwell. En klassiker där Orwell på 50-talet skriver om hur han tror att det kommer vara år 1984.

Det här är verkligen ingen modeblogg men jag måste länka till en video Alexander McQuenns Höst/Vinter-kollektion. Den är verkligen jättefin och nytänkande.

Så det var allt från mig. Som sagt, om 4 dagar smäller det...

Kolakaksbakande förlorare...

Vad som skulle vara fika på Café Sixty (Rådmansgatan) slutade igår med ett intensivt spelande av Risk hemma hos mig tillsammans med några finfina vänner. Risk är faktiskt ett skitkul spel som går ut på att kriga mot varandra och ta över världen, och vem vill inte det? Tyvärr, så råkar jag suga på detta. Vi spelade sammanlagt två gånger och båda gångerna så kom jag snabbt i underläge och slutade med att endast äga ett land, vilket mina motståndare var snabba på att ta ifrån mig. Så när jag då efter ungefär tre omgångarhade förlorat (båda gångerna) sysselsatte jag mig att baka kolakakor åt min godtrogna kompisar som stridlystet hade dödat mig och min arméer. Åh, vad jag kommer sakna dem!

Förresten så kom jag igår fram till följande angående kolakakor:

1. Om man använder grahamsmjöl istället för vanligt mjöl så smakar kakorna mycket nyttigare men fortfarande lika gott. Tyvärr så blir inte kakorna nyttigare på något sätt efetrsom man förtfarande har i lika mycket socker, smör och sirap.

2. Om dina kolakakor ser för jävliga ut när du tar ut dem ut ugnen och knappt håller ihop när du ska ta upp dem så frukta icke. Kolakakor smakar alltid lika gott trots att de ser oätliga ut.


Jag vet att min blogg kanske inte är inne i sitt intressantaste tid just nu men håll ut. För om exakt en vecka åker jag och då kommer jag (om min bärbara dator kan öppna upp blogger.com, vilket den inte kan nu) förhoppningsvis ha lite nya saker och skriva om. Och då kanske den här bloggen kan börja fylla sitt syfte.

Hej svejs!

PS. Nadjii, jag kommer sakna dig jättemycket men vi syns i slutet av november!DS.

Fyra tips och lite panik.

Först så vill jag meddela att jag åker till London om 10 dagar. 10 jävla dagar! Folk frågar hela tiden om jag är nervös, men jag tror att det inte är nervös jag är. Jag är nog i stadiet innan panik. Jag tycker att det ska bli skitkul och jag ser verkligen fram imot det men jag kan också inte fatta att jag åker om 10 dagar och kommer inte hem förrän på höstlovet. Det är länge.
Och paniken beror nog på att det känns som om det är så mycket som ska med, så mycket som ska fixas och så många jag vill träffa. Jag är inte reda att säga "hej då" till varken mina kompisar än min familj.
Men det gäller väl att jag tar och fixar allt och träffar alla för (om jag inte har nämnt det tidigare) jag har ju bara 10 dagar på.

Det som får glädja mig på vägen är att jag verkar börja skolan en vecka efter alla andra, alltid nått.

Jag tänkte iallafall (jag tvekar alltid om "iallafall" är ett eller flera ord, uh?) tipsa de som läser om fyra saker inom underhållningsbranschen:

1. Dreamcatcher, en film jag såg igår på trean (tror jag). Den var baserad på en bok av Stephen King och bl.a. Morgan Freeman var med. Filmen hade lite "Lost-känsla". I början förstår man knappt någonting men i slutet bands alla lösa trådar ihop. Därför är det svårt att berätta vad den handlar om utan att avslöja allt. Men jag avslöja att filmen innehöll en viss mängd aliens och att jag tyckte att den var riktigt läskig (men jag överreagerar också när jag ser på film, det vet alla som någonsin har varit på bio med mig)
2. Boken Prep av Curtis Sittenfeld. En alldeles lagom djup bok (säger en som läste Tvillingarna-böcker på tok för länge). Den handlar om Lee som börjar på internatskolan Ault och eftersom Lee är, hur ska man förklara henne, en mycket intressant människa blir hennes vistelse på skolan väldigt speciell.
3. Låten "'Til Kingdom Come" av Coldplay. Jag lyssnar på den just och den är riktigt bra. Coldplay är inte riktigt min musiksmak men den här låten är mäktig (och jag som trodde att jag aldrig skulle kalla en låt mäktig).
4. Låten "Dreaming of you" av The Coral. Anledningen till att jag gillar den så mycket är för att den spelades under väldigt speciellt Scrubs-tillfälle.

Där har ni något läsa /titta/lyssna på nu när hösten och den 24/8 kryper närmare.

Jag vill bara klargöra (eftersom någon har uppfattat det fel) att jag inte på nått sätt tycker att de faktum att det är min födelsedag och att jag är vid London vid tillfället är de enda anledningarna till att ett terrorattentat i London (eller någon annanstans) skulle vara hemskt. Självklart så tycker jag (som alla andra) alla terrorattentat är otroligt onödiga. Och även om jag var hemma Sverige och det inte var min födelsedag och något terrordåd inträffade någonstans, skulle jag tycka det var lika hemskt.

Så vem det än var som kommenterade mitt tidigare inlägg (vilket jag har raderat nu p.g.a kommentarens höga faktor av omogenhet och låga faktor av sanningenlighet), så tog jag den kommentaren väldigt hårt och (förhoppningsvis) väldigt fel. Synd att du inte har något bättre för dig än att medvetet missförstå bloggar och sedan anonymt kommentera det!

Förresten, jag måste ju kommentera hela den här terrorattacken-som-skulle-ske-men-Scotland-Yard-lyckades-stoppa.

När först hörde om det blev jag helt chockad. Men när jag tänkte efter så kom jag på att det egentligen är en bra nyhet. Tänk att de för en gångs skulle lyckades stoppa en terrorattack, det är ju jättebra. Och allt det här om att folk fick vänta på Heathrow och att ingen fick ha med sig handbagage är ju såklart jättejobbigt för de som är inblandade men en absolut nödvändig åtgärd. Nu blir ju det väldigt svårt för terroristerna att fullfölja sin plan.

Det enda som oroar mig är det här artikeln och det är av tre anledningar. För det första så fyller jag år den 11 september och skulle gärna vilja fira min födelsedag i lugn och ro för en gångs skull. Dessutom så är jag i London den 11 september och skulle därför föredra att inte ha en terrorattack då (helst aldrig). Och för det tredje så beskrivs den här attacken (om det skulle äga rum) som större än WTC-attacken.

Så jag hoppas att alla åtgärder ska kunna avärja kommande terroristattacker och att det faktum att Scotland Yard kunde hindra den här attacken gör att färre terrorattacker planeras och genomförs.

Sommarskönt i Sthlm

I morse var jag jätteduktig. Jag gick endast upp 20 min efter att min väckarklocka hade ringt vid nio, jag tittade endast på två Vänner-avsnitt när jag åt frukost och jag duschade inte längre än 15 min (ganska imponerande, va!). Och varför denna duktighet och tidssparande? Jo, jag var på väg någonstans. Jag skulle nämlingen på ett Friskis&Svettis-pass kl.12.00 inne i City och kl. 11.55 gick jag med stolta steg (det var ett tag sen jag var på Friskis) in på receptionen på Friskis. Jag hivade fram mitt månadskort och var precis på väg att dra det i den lila maskinen på receptionisten säger:

-Du vet väl att vi inte har några pass inom den närmaste timmen.

Tänk för det visste jag inte. Enligt in tideräkning så skulle Friskis inne vid City ha ett pass om fem minuter. Så jag frågade receptionisten (eller ska jag säga kollega) vad som hade hänt med 12.00-passet.

-Du kanske tänker på det passet som går kl. 12.00 på Kungsholmen, säger receptionisten och visar mig ett schema.

Jag mumlar något om att det tänkte jag på och att jag bara skulle kolla henne och skyndar mig ut i receptionen (eller repan som vi i branschen kallar det).

Så då befinner jag mig på Mäster samuelsgata (oroande nära Malmskillnadsgatan) med en stor ombytespåse och tre timmar tills jag börjar jobbet och tanken slår mig: vad ska jag göra nu?
Att gå i affärer är ingen bra idé (vi vet alla vart det slutar) och hem hinner jag inte.

Jag börjar helt enkelt gå runt lite i vår riktigt fina stad och hamnar tillslut i Berzeli-park med en Brämhults nypressade apelsiner i handen och en bok. Riktigt mysigt faktiskt!

Så det kan jag rekommendera. Nästa gång ni behöver döda tid inne i stan. Hitta en fin park, köp nått gott att dricka och njut lite av sommarn så länge den finns kvar.

15 dagar..

Jag tror inte jag har fattat det än med det är bara 15 dagar kvar tills jag åker till London. Det är två veckor och en dag. I morgon är det bara två veckor. Och i övermorgon, på fredag, är det inte ens två veckor kvar. Då är det 1 vecka och 6 dagar.

Borde man ha börjat packa än?

Citat från världens bästa film.

Nu har jag suttit här och småskrattat för mig själv i en halvtimme, så jag måste dela med mig av det här. Det är citat från Lock, Stock and Two smoking barrels (skitbra film, by the way).

Tips: Se filmen innan du kolla in citaten.

De där jävla getingarna igen.

Tidigare har jag ju berättat hur getingarna hade kommit på mig och förföljde mig. Och att de bara attackerade när jag var i underläge (antaglingen för att de vet att de annars skulle dö rätt så snart).

Nu har det hänt igen. Igår, bara timmar efter att skrev just det inlägget. Jag var på väg hem med en kasse i ena handen och en pizzakartong i andra (den här gången lyssnandes på soundtracket till Garden State), just som en geting kom. Men som tur var så kunde jag den här gången springa och det gjorde jag.

Men det läskiga är att precis samma sak på nästan precis samma plats hände. Så nu kan jag inte gå utanför dörren med flera saker i händerna p.g.a rädslan över att jag när som helst kan bli överfallen. Jag tror nämlingen att getingarna inte kommer ge upp förrän de har stuckit mig. Jag får väl helt enkelt hålla mig inne tills den 24/8 då jag sticker (hehehe). För geting-centralen i Stockholm kan väl inte ha koll på utlandet va? Eller har de...?

Internet-tävlingar

De finns överallt, alla dessa tävlingar. Så därför har de blivit min nya sysselsättning här på jobbet. Jag vet inte hur många dumma motiveringar jag har kommit på hittills för att vinna saker jag egentligen inte vill ha. Men fler ska det bli, många fler.

Skriv gärna om någon har någon tips på hemsidor som har många tävlingar.

Over and out!

Det här med getingar...

Getingar hör sommaren men de kan väl ge sig på några i sin egen storlek. Vi vet hur det oftast slutar när en geting kommer.

Jag har nämlingen varit med om att getingar har surrat sig in i tunnelbanan, surrat sig fram till min plats och muckat jävligt mycket gräl två gånger den här veckan. Och båda gångerna har jag tagit fram augusti-nummret av Elle och slagit ihjäl jävlarna.



Och detta måste någon huvud-geting-central fått reda på för att i morse attackerade en mig i underläge. När jag var på väg hem från min landställe, dragandes på en tung rullväska och lyckligt lyssnandes på Dirty Pretty Things, kom en geting och började cirkulera runt mig. Min inbyggda instingt var att springa där ifrån men det var inget alternativ p.g.a. den tunga väskan. Så jag började gå snabbare i hopp om att komma hem och söka skydd i mitt hus. Men getingen gav inte upp utan började sätta sig på min händer vilket ledde till att jag började vifta runt omkring mig. Och det gör ju bara getingen ännu argare så den attackerade mer ihärdigt och jag viftade mer och mer.

Och detta höll vi på med ända tills vi kom fram till mitt hus och jag kunde springa in. Så den där getingen slösade helt enkelt en jävla massa tid på att förfölja mig. Sucker...

"Jag ska småprata på internet"

Jag läste i dagens Metro (1/8) att Irans president Mahmud Ahmadinejad vill rensa bort alla utländska ord från det persiska språket. Det betyder att det rör sig runt 2000 ord. Här kommer en liten lista på vad foorna utländska ord nu ska kallas (jag kan såklart inte det persiska namnet):

Pizza = elstiskt bröd
Helikopter = roterande vingar
Mobiltelefon = följeslagartelefon
Chattar = småpratar

Jag kan bara föreställa mig hur Ahmadinejad kan ha kunnit komma på en sån här idé. Men en sak är säkert, det var länge sen man såg sådan bakåtsträvan.

Undersökningarna går vidare...

Efter att ha kommit fram till ett sånt utmärkt och bejublat resultat i "Who's your daddy?" fick jag igår för mig att fortsätta min utforskar och undersökningsbana. Mitt nya mål:
Hur många vindruvor går in i min storebrors mun?

Resultat: ungeför 20-25 vindruvor

Tyvärr blev ju reslutatet något diffust. Mitt under experimentet började min bror ge ifrån sig något ropliknande (svårt att höra med munnen full av vindruvor) och börjar vifta med armarna. Jag antog då att en vindruva hade åkt ner i hans hals och han höll på att kvävas så självklart började jag proppa hans mun full med ännu fler vindruvor (vem vet jag kanske hoppades på förstärkt effekt). Och då någonstans tappade jag räkningen.

Min bror kvävdes dock inte men lever nu med lindrigare käkbristningar.

Chipp chipp!