tjuvlyssnat

Jag klarar inte av att bara länka till en, nu får ni några till...

Den här

och den här

och kanske den här

och till sist den här

eller gå in på sidan istället, helt underbar!

Identitetskris

Jag fick mig ett gott skratt när jag såg den här. Tjaa, alla har vi väl haft vår sådana period, en del mer patetiska än andra.

Chipp chipp (kolla in Who's your daddy som ligger lite längre ner på bloggen)!

Hur skulle världen vara utan retoriska frågor?

- Jag märkte inte när de kom upp.

Läs den här artikeln och reflektera sedan över följande:

Vilken (hetro-) kille skulle inte märka om två tjejer kom och och började limma på honom iförda stringtrosor?'

Jag tvivlar strakt på trovärdigheten i basshunters uttalande...

Chipp chipp!

Who's your daddy?

Homer Simpson vs. Peter Griffin. Efter att ha studerat fleralet avsnitt kan jag nu komma med det slutgiltiga avgörandet. Vem är kung av de tecknade serierna? Jag kallar tävlingen:

Who's your daddy?

Del 1: Jobb

Homer: Homer har alltid, trots bristande arbetsförhållanden, jobbat på ett kärnkraftsverk. Men han har också tillfälligt jobbat som bl.a. clown, livvakt och restaurangkritiker.

Peter: Peter har, i alla fall i början av serien, jobbat på en leksaksfabrik. Men han har också jobbat med lite olika saker, bl.a. som täcke åt Lara Flynn Boyle coh som president för sitt egna land.

Poäng till: Homer, han är ändå sitt jobb trogen.

Del 2: Familj

Homer: Homers familj består av (för er som på nått sätt har missat det och hur skulle ni kunnat gjort det, har ni bott i en grotta eller) Marge, Bart, Lisa och Maggie. Homer älskar sin och trots andra frestelser ibland, typ mat och öl, ställer han oftast upp för dem.

Peter: I Peters familj finns Lois, Meg, Chris, Stewie och hunden Brian. Det sköna med familjen Griffin är att det systematiskt mobbar dottern Meg (spelad av Mila Kunis som också spelar Jackie i That '70s show). Hur som helst, familjen håller väl ihop men kan lätt strunta helt varandra.

Poäng till: Peter, för att Stewie is...the..shit.

Del 3: Mat

Homer: Homer är känd för sin svaghet till mat och öl, och då i synnerhet donuts och Duff. Homar kan alltså äta vad som helst.

Peter: Peter har ätit en hel ko en gång, det talar väl för dig själv.

Poäng till: Peter, den fetman slår det mesta.

Del 4: Kärlek

Homer: Homer har varit sin Marge relativt trogen men har genom åren haft flera beundrare, bl.a. en ny kollega och en ung countrysångerska (jag nämner inga namn).

Peter: Peter och Lois har också hållt ihop, trots att Lois en tid, när hon trodde att Peter var död, var gift med Brian. Peter och Lois har många sätt att hålla glöden till liv bl.a. genom att leka Spiderman i trädgården (ingen vacker syn!)

Poäng: Homer, som trots ett tveksamt yttre kan få kvinnorna att falla för honom.

Del 5: Punch-lines

Homer: Doh!

Peter: Hehehehehe!

Poäng till: Homer, alla har någongång hört någon Doh!


Slutsats: Störst kommer alltid först och detta gäller även för tecknade serie-pappor. Veteranen och legenden Homer Simpsons vinner min undersökning.



För er som undrade...

Praise 7-eleven.

Borde man inte starta varje morgon med en toast och en brämhults juice från 7-eleven? Eller varför inte lägga till en brownie och en stor cappucino?

Summan av kardemumman är i alla fall att 7-eleven är en underbar butik och borde (trots att de har något högre priser och sämre lägen) konkurera ut Pressbyrån.

Att vara receptionist

Jag pratade just med en receptionist på Handelsbanken och det slog mig hur glad hon lät. Jag kanske inte har skrivit det men mitt sommarjobb går ut på att sitta i en reception. Men jag låter fan i mig inte så glad i telefon. Jag låter som en medelålders tre-barnsmamma i jämförelse med hennes klingande stämma.
Nu har jag fått ett mål med mitt sommarjobb. Att låta som henne. Mitt liv har en mening

Chipp chipp!


PS. Anledningen till att jag låter som jag gör måste ha att göra med att jag forfarande är lite hes efeter min två veckors förkylning. Men det är ingen ursäkt. En receptionist ska vara företagets ansikte och rösten likså.

Efter några timmars stenhård orientering i blogg-världen har jag surfat runt på olika bloggar, blivit kastad mellan folk olika tankar och funderingar och intensivt kommenterat inlägg har jag kommit fram till en sak.

Jag kommer nog gilla att blogga.

Och det är ju tur att jag kom fram till det och inte motsatsen. Nu när jag har skaffat en blogg och allt.

Men jag är rädd att det kanske har gått fram lite luddigt vad det här kommer va för en blogg. Ärligt talat vet jag det faktiskt inte själv. Men en sak vet jag. Följande saker kommer aldrig dyka upp på min blogg:

1. Franska
2. Bilder med "dagens outfit" (alla fjortis/mode-blogar fyller upp den kvoten)
3. Långa politiska utläggningar
4. Långa poetiska utläggningar
5. Över huvud taget några som helst långa djupa utläggningar
6. Ungersk porr
7. Smaksatt mjölk
8. Låtar av Shirley Clamp
9. Drömm-kakor (på tok för förföriska)
10. Discoversioner på världskända svenska bands hitlåtar framförda av världsstjärnor som redan har gjort allt i showbiz och borde ta det lite lugnt med sin religion.

Klemmcheckheten

Den som lever får se är också ett sånt uttryck som jag inte är tillräckligt klemmcheck för att använda. Men det passade så jävla bra så jag gjorde ett undantag. Hoppas att ingen tog det personligt.

Det här med bloggande...

Det här med bloggande har gjort mig klyven, riktigt klyven. När jag först hörde om det nya fenomenet bloggande ogillade jag det starkt. Eller jag ogillade det inte. Jag ogillar väldigt få saker. Jag hatar istället och mitt hatande kommer jag säkert komma tillbaka till många gånger.

Så jag hatade bloggande, bloggar och bloggare. Jag tyckte att det var självupptaget och att det bara var till för människor som behövde bekräftelse från andra människor. Dessa åsikter beror nog delvis på att Ebba von Sydow bloggade och att jag brukade hata henne också (jag gör inte det längre).

Men denna nystartade blogg måste va det ultimata beviset på att nu har ändrat mig. Jag hatar inte bloggar. Jag gillar dem och ser en del av dem som riktigt underhållande. Men steget från att gilla bloggar till att skriva dem är trots allt stort, så varför har jag börjat skriva en?

Det finns två anledningar:

1. Jag ska åka till London och plugga i ett år och med hjälp av den här bloggen kan de få reda på vad som rör sig i min lilla hjärna och i mitt lilla liv.
2. Jag har någonting att underhålla mig med när jag sitter på mitt långtråkiga sommarjobb (missförstå mig rätt, jag älskar det ändå) i tron om att någon ska läsa det jag skriver.

Så ligger det till. Om jag var en klämmcheck person skulle jag kunna lägga till uttrycket "om de andra bloggarna kan, så kan väl jag" men jag gillar inte det uttrycket så det får inte bli någon sådan tredje andledning.

Hoppas nu att ni som har läst detta begynnande inlägg gillar vad ni ser. Och om ni inte gör det utan tänker "fan vilken tråkig och negativ människa" har jag bestämt mig för att inte bry mig om det. Den här bloggen får bli vad det blir och om jag inte känner att jag får ut något av den så kanske den här bloggen inte blir något alls. Den som lever får se.

Over and out.