My naked friends.

Idag gick jag förbi Piccadilly och (gud förbjude) tänkte att man kan London lite nu. Jag hade nyss hittat från Imperial War museum till Trafalgar nästan utan karta och det är en bedrift för mig som knappt hittar från Svampen till Kungsan. Jag tänkte i alla fall det var ok att åka hem nu för att eftersom London inte riktigt kunde bjuda på nått nytt. Man har sett långt ifrån allt men det känns ändå inte som om jag har missat nått.

Med dessa tankar i huvudet kom jag fram till ett fullsmokat Piccadilly. Inte så konstigt, tänkte jag. Det är lördag och soligt så då drar väl alla Londons turister till Piccadilly. När jag kom fram till korsningen var den dock avstängd och då förstod jag att något inte var som det ska. Och det var det verkligen inte för att sekunden efterom cyklar en naken man förbi. Och en till. Innan jag hann stänga munnen efter den första nakna mannen kommer en hel mängd med nakna människor. En del delar ut flyers, andra har flaggor men nästan alla är nakna. Hundratals (ung. 700 enligt SvD) nakna människor cyklar förbi mig på Piccadilly. Jag skulle beskriva upplevelsen som surrealistisk och kunde inte för allt i världen förstå VARFÖR.

Det fick jag reda på nu när jag läste på SvD att det var någon sorts demonstartion mot miljöhotet. Ett mycket bra syfte tänkte jag. Men tyvärr anordnades inga demonstartioner i Sverige. Så jag får nog bli pionjär på det området. Alla som vill vara med på Sveriges första naken-cykling får gärna anmäla sig.

My happy day.

Idag är det en glädjens dag. Jag har haft min sista gympa-lektion...ever. Jag har längtat efter den här dagen sen den första dagen i ettan (i grundskolan) och det här tillfället är precis så ljuvligt som jag tänkte mig.

Jag har haft för mig mycket på senaste tiden och jag ska blogga om det. Det kommer nog snart. Förbered er på lång-läsning.

My JD.

Eftersom jag inte riktigt är nöjd med skönhetsvärdet i mina egna ska jag nu åtgärda det. Med JD.

My adventures in London today.

Tiden post-studenten är en mycket flummig tid på Svensk skolan i London. Med treorna ute ur skolan och därmed alla kurser officiellt eller inofficiellt avslutade går det mest ut på att fördriva tiden. Det kan man göra med utflykter, en aktivitet som min skola (och jag) tycker om.

Idag var den första destintionen Shakespeare's Globe. Trots att den är en nybyggd (endast 10 år gammal) replika av den gamla har det snabbt blivit populär turistattraktion. Eftersom vi i engelskan läser om Shakespeare och USA (don't ask) så är det ett utmärkt ställe att dra med alla tvåor till. När pappa var här fikade vi endast på Starbuckset utanför men idag fick jag äntligen gå in. Och besöket blev intressant. Inte p.g.a. själva byggnaden (den ser ut som vilken skol-aula som helst) utan p.g.a. vår guide. Jag misstänker att hon själv var skådespelerska för at genom hennes guidning lärde vi oss att se på Shakespears texter på ett helt annat sätt. Det låter som världhistoriens vanligaste klyscha men det var sant. Fråga mig bara så berättar jag gärna om Shakspears speciella sätt att skriva.

Scenen i Globen

Destination två var skeppet Göteborg som ligger i Canary Warf fram tills på lördag. Som VIP-besökare (eller de enda som var intresserade) fick vi gå ombord på skeppet och leka runt lite. Jag och Lenny var mycket nära att gömma oss och åka med skeppet hem. En vilja halvt baserat på hemlängtan och halvt på äventyrs-längtan. Men istället lekte vi Titanic i fören, som sig borde. Det imponerande med destination två var egentligen själva området kring Canary Warf. Det är som en hel stad av glas-skyskrapor. Det känns futuristiskt och overkligt att gå runt och ni som har varit i området kring L'arc de Defense i Paris vet hur det är. Vi kom dock på att det inte skulle vara ett trevligt ställe bo eftersom det inte fanns ett endaste Starbucks, Costa eller Nero i sikte. Så vi lät minnena av 80-talets ekonimiska tillväxt ligga kvar och jag drog mig ner till downtown London.

Glenny, Lenny och Knuten

Masten på Göteborg, glas-hus och en okänd bloke

Mitt mål var att upptäcka det nya, enorma Primark som har öppnat på Oxford street. Efter att ha sprungit fram och tillbaka på Oxford street (att jag har dåligt lokalsinne kommer väl ej som en nyhet) följde jag Primark-påsarna. Butiken var enorm och fullprppad med människor. Det enda sätte att överleva var att gå in i shopping-koma, skita i att säga "Sorry" och "Excause me" och hålla sig mycket långt borta från provrummen. Jag lyckades med detta och kom levandes ut med ett par skor, ett par glajjor, ett halsband och en tröja.

Denna innehållsrika dag avslutades för min del på Nero på High Street Ken med en Elle i handen och brosan i luren.

My art.

Igår hade jag tvåans sista prov. Nu, såhär efteråt, känns det lite tomt. Vad ska man göra när man inte pluggar eller undviker att plugga? Inspirerad av expressionismen, som provet delvis handlade om, kände jag för att uttrycka mina känslor av tomhet. Genom konst. Här kommer mina känslor, svart på vitt (och rött och gult och grönt m.m.).

...det är en påfågel.

Picasso använde geometriska former för att uttrycka känslor inom kubismen. Jag använde kladdkritor.

My 15 seconds of fame.

Kommer någon ihåg att jag hade blivit intervjuad av p3? Och att jag trodde att inget av det jag sa kom med?

Well, nu kommer nya bud för att jag kom med. Jag har äntligen fått mina 15 sekunder i rampljuset (eller mobiltelefonen) och dela med mig med mina åsikter och funderingar till omvärlden. Eller mina åsikter och funderingar om mobiltelefoner. Eller att jag, som alla andra, tycker att mobiltelefonen är viktig och att det skulle vara bra för oss i min skola om det blev billigare att ringa utomlands. Hur som helst har min röst blivit hörd av världsbefolkningen och själva meningen med intervjuen (från Leifs sida) har blivit uppfylld. Svenska skolan nämndes två gånger. Om jag nu bara kan få min debatt-artikel publicerad kan jag dö och levt ett meningsfyllt liv (touch wood).

Så, kära världsbefolkning, gå in på P3s hemsida och lyssna på nyhetsprogrammet från den 23 maj kl. 17.00 (tror jag). Det är ett nyhetsinslag ni sent kommer glömma.

My graduation pause not.

En del håller vad de lovat. Ibland gör jag det. Nu är ett sånt tillfälle för att jag ska skriva om studenten, som jag lovade.

Studenten är en intressant företeelse i vår skola. Mest p.g.a att det endast var 12 studenter i år (och det är ändå över genomsnitt). Men det är inte mindre hypat för det. Min roll i hela charaden var att sjunga. Några sånger på scenen under själva cermonin tänkte jag men musikläraren Hasses planer var större än så. Det börja med att vi (jag, Fia, Fanny och läraren Laila) stod och sjöng i ett hörn under champagne-minglet på förmiddagen som bakgrunds-musik. Sedan förflyttades vi till den soldränkta scenen där vi stod och sjöng länge, mycket länge. Idéen var att vi också där skulle vara bakgrunds-musik men det förstod inte publiken så de stod där och lyssnade troget på minst 40 min mer eller mindre skönsång. Vi blev bara varmare och svettigare och sången lät mindre och mindre glad. Samma sak hände med publiken och tillslut verkade det som om alla ville att sången skulle ta slut men detta märkte inte Hasse som bara ropade ut nya låtar. När han ville att vi skulle ta "Vi går och fiskar" en gång till la vi ner och satte oss i skuggan.

Efter denna musik-plåga var det dock studenternas tur. De fick personligt utspring, tårfyllda tal och en fick en personlig vacker (?) sång. Inte alls konstigt. Efter den lilla cermonin, som avslutades med ballong-uppsläpp, skulle alla samlas på puben Castlenau i Barnes. Vi hoppades på gratis-mat och begav oss dit på en gång. Men när vi insåg att maten inte var så bestående stannade vi inte så länge. Det skulle vi inte ha gjort för säkra källor stannade ett tag med lärarna. Lärare som blev mer och mer "runda om fötterna". De sägs att mycket skvaller nämndes och det enda jag har klämt fram är följande citat från vår värdfamiljsamordnare Malin:

"Jag kan inte hjälpa att alla hatar sina värdfamiljer. Jag vet att de är dåliga men det kan jag inte göra något åt"

Åh, Malin älskar oss och all älskar vi Malin!

På kvällen begav det sig till Studio Valbonne. Mycket champagne, dans och mördade fötter. Den här gången med ettorna.

My adequate day.

Idag har jag solat solarium och sökt jobb. För er intresserade läsare vill jag meddela att det finns en del erfarenhets-fascister därute. Dokumenterat goda kunskaper i Office-paketet, två års erfarenhet av receptionsarbete och kunskaper inom Fidelio och Macro system. Vad tror de att man är? Jag har bara 10 fingrar som alla andra. Jag har i alla fall sökt en massa jobb nu. Både de som är kvalificerade och de jag inte är kvalificerade till. För säkerhets skull.

Bro har klagat på att jag inte kommenterar era kommentarer (öh) och det gör jag inte. Det tar helt enkelt för mycket tid. Så är det. Men ni ska alla veta att jag älskar alla läsare och uppskattar era kommentarer massor. Kraaaaaam på er!

My royal buddies 2

Jag hittade ett foto på kungaparet när de var i vår skola.

Mycket nöje!

My interview.

Idag hände en till sånn där sak som inte händer varje dag. Jag blev intevjuad av P3. De hade nämligen ringt till Leiff och bett att få prata med någon elev. Och den eleven blev jag. Det handlade om att det skulle bli billigare att ringa från och till utlandet och hur det skulle påverka mig. Tyvärr så sa jag nog inget intressant för att jag har lyssnat igen alla P3 nyhets-program nu på eftermiddagen och inga av mina vackra uttalanden var med.

In other news, så har det kommit en värmebölja över England. Idag svettades hela London så att Themsen höjde sig flera meter.

My royal buddies.

Jag ska börja det här inlägget med en rubrik med lite kungapar-iakttagelser. Som fanbärare (ja, jag skryter) fick jag nämligen front-seat privilegier när det kom till att se vad kungaparet gjorde och tänker nu delge detta till omvärlden.

• Kungen såg riktigt uttråkad ut genom hela cermonin.


• Drottningen är för botoxad. Vi fick ögonkontakt och log mot varandra några gånger men det leendet var inte roligt. Hon såg ut som en släthyad alien. Tyvärr, jag tycker att hon är jättegullig och gör mycket för Sverige men nu får det sluta. Jag tycker inte att det svenska folket ska sponsra ett till "lyft" som bara får henne att se mer och mer konstig ut.


• Under några av sångerna och talen försökte kungen prata med Silvia om de söta små barnen utklädda till blommor som stod bakom dem. Silvia log då lite bestämt mot kungen och tittade upp mot scenen igen. Äktenskaps-problem? Kom ihåg vart du hörde det först!


• Silvia var mycket trendigt klädd i grå dräkt med passande 20-talsinspirerad hatt. Kungen däremot hade en halv-taskig kostym som inte riktigt såg ut att passa.

För övrigt tyckte jag att söndagens jubileums-firande gick riktigt bra. Jag drabbades av allvarlig uttråkning flera gånger under dagen eftersom vi arbetsledare inte hade något jobb. Men det botades snart av att jag hjälpte till lite med fiskdammen och barnrummet som Sara och Glenny skötte så bra. Det enda minuset de dagen var att alla gymnasister var kraftigt undernärda större delen av dagen. De, genom kommentarerna, ökända lattemammorna ( mammor som inte jobbar och därför spenderar hela dagarna på Starbucks i Barnes där de skvallrar om vad gymnasisterna gör) hade räknat med att vi skulle klara oss på två grillspett. Så var inte fallet. Så vid 3-tiden gjorde vi alla möjliga försök med att komma åt vuxen-buffen men de lyckades hindra oss. Damn. Idag lovade Leif dock att vi skulle få någon sorts belöning för vår möda. Nyfikna Annika håller på att spricka.

Utöver det så börjar livet här i London trubbas av mer och mer. Idag hade jag mitt sista nationella prov (franska som gick käpprätt åt helvetet) och på fredag är det studenten. Studenten på en här skolan firas lite annorlunda än hemma eftersom det är ungefär 10 treor här. Men jag rapporterar mer om studenten efter fredag.

My schools's anniversary.

Nu har 50 % av Svensk skolan i London firats. Imorgon kommer de resterande 50 % hyllas. Det är rätt så roligt det här jubileumet. Varför är de egentligen så mycket att fira? Min egen och andras födelsedagar förstår jag, men en skolas. Svenska skolan måste har lagt er hur mycket som helst på hela det här jubileumet med showen, maten, lotteri och all akolhol (som är strikt förbjudet för gymnasister bla bla bla) och då undrar jag varför? Men egentligen, varför klaga? De senaste dagarna har jag fått en piké-tröja med skolans emblem, vunnit en fin-fin keps och ätit hur mycket gratis-mat som helst. Och jag planerar att äta mer imorgon. Så hurra för Svensk skolan i London och grattis på födelsedagen!

Efter det halva firandet idag åkte jag in till Portobello Road-market i jakt på en brosch. Tyvärr så höll marknaden på att stänga men jag hittade en tant som fortfarande hade sitt stånd öppet. Medan marknaden stängdes igen, hon kedjerökte och dödshostade samtidigt stog jag och ett asiatiskt par och kollade på alla hennes broscher. Då utspelade sig följande dialog:

Den kedjerökande tanten har gång på gång sagt att allting kostar 5 £. Den asiatiska kvinnan verkar har hittat en brosch hon tycker om och tittar längtandes på sin make. Han tar broschen i handen, harklar sig lite och säger till den kedjerökande tanten:
- Uhm, I'm wondering about the price. This one is quite small compared to the others.
Den kedjerökande tanten ser på honom med en va-fan-håller-du-på-med-blick och svarar:
- You see, that is needed because there are some very small people in this world. Most of them tend to come from Japan.
De asiatiska paret står tyst ett tag och går sedan utan att säga något. Jag och den kedjerökande tanten tittar på varandra och jag och hon börjar störtskratta. Ibland är det kul att mobba andra folkslag.

My whatever.

1 pint, 2 pints, 47 pints, 136 pints, 35 pints, 89 pints, 65 pints, 21 pints...

Trevlig kväll och imorgon blir det Frog!

Other's photos.

Nu ser jag att Fia, "theadmirable" också har en massa Paris-bilder på bilddagboken. Kolla in 5 och 7 maj. Go natt!

My past life.

Det känns rätt nu. Gräset är tillräckligt högt, stjärnorna lagom klara och månen och planeterna i rätt position. Att alla dessa faktorer inte har sammanfallit tidigare är anledningen till att jag inte har skrivit...tidigare. Hur som helst, this short piece of writing will deal with following matters: Paris, IELTS, 100-års jubileumet and övrigt.

Paris
Det var ett tag sen men Paris var fab! Vi tog oss dit genom Eurostar-tåget och bodde på charmiga och billiga hostel Aloha (för dig som gillar mögel på väggen och icke-engelsktalande japaneser i rummet). Tack vare att vår franskalärare, Camilla, kan Paris som sin egen ficka kunde vi på ett enkelt sätt ta oss runt till alla sevärda ställen, kända som okända. Min favorit var Montmartre med besök Les deux Moulains (känd från Amelie) och utsikten vid Sacre-Coeur. På kvällarna sysselsatte vi oss med at lära känna den franska kuluren. Någon sa en gång att franmännen drack mycket vin så vi började vårt lära-kännande där. Och kom inte så mycket längre. Vadsom dock slog, och som jag inte visste om tidigare, var att fransmän är äckligt heta. Nu snackar vi inte en-stor-andel-av-folket-är-snygga utan alla-har-ögon-man-drunknar-i. Jag har, delvis därför, förälskat mig i Paris (och parisarna) och jag kan inte helt klart säga att London är den bästa staden i världen (ledsen Stockholm, men du var uträknad för länge sen p.g.a fulhet). Kolla in "magne" på bilddagboken.se 4-7 maj för att se en massa bilder.

IELTS
Jag har under denna terminen tagit en kurs som heter IELTS. Tyvärr är jag rädd för att ingen utomstående (som inte tar kursen) riktigt förstår vad det är för en kurs. Eftersom detta är ett rätt så effektivt forum för människor i mitt liv tänkte jag en gång för alla reda ut vad det är för en kurs.
IELTS, som står för International English Language Test System, är ett prov i akademiskt engelska. En del tar det för att på upphållstillstånd, andra för att få ett lätt (?) MVG men alla som klarar det får ett glossy certificate. 50-poängs kursen som jag nu har tagit (som är lokal kurs på Svensk skolan) är en ända lång två-timmar-i-veckan förberedelse/sömnpiller. Hela kursen har alltså lett fram till det här stora provet och betyget sätts endast efter resultatet på provet.
Provet var i lördags. Det gick käpprätt åt helvete. Här har man suttit torsdag in och torsdag ut från 3-5 och gjorst läs, hör - och skriv-övningar och kämpat mot lusten att hoppa av kursen och så får man tidspress (läs panik) under en timme och blowar hela kursen.

Som grädde på moset gick det käpprätt åt helvete för andra också. Jag sitter just nu och yssnar på "The worrying kind" och jag förstår inte. Hur kan en girl-dude och en fjolla i silver hatt slå ett musikaliskt geni. Det är beyond! Som tur är så hade Gustav fest på kvällen så mina sorger försvann in i dimman...

100-jubileumet
Inget kan ha missat att Svenska skolan fyller 100 år i år. Det är en stor sak i det svenska London och ett otroligt stort evenmang planeras. Nu i helgen ska firandet ske med show, middag och högtidligt besök. Vänta, sa hon högtidligt? Japp, det gjorde hon. Kungafamiljen kommer att besöka Svenska skolan i Barnes under en hel halvtimme. De kommer komma in i skolan, hälsa på två personer, lyssna på oss sjungandes Kungasången och gå ut.
Förutom kungafamiljens visit kommer en stor middag också hållas. För att allt ska flyta på under den middagen och vara perfekt har hela gymnasiet anlitats för att hjälpa till. Jag och två andra har fått uppdraget att vara arbetsledare. Enkelt, tänkte jag men då räknade jag inte med att försöka uppmuntra 70 tonåringar att skippa två helgdagar för at plocka skräp i utbyte mot en pikétröja. Om 5 % dyker upp ser jag det som om jag har lyckas.

Övrigt
Under övrigt-ounkten finns det inte så mycket att tillägga. Mitt liv domineras just nu av plugg, sömn och ett nitiskt sökande efter sommarjobb och gymnasieplats. Utöver det börjar det sjunka in att jag inte kommer vara i London för alltid. Det är faktiskt bara 4-5 helger kvar. Det i dessa stunder man undrar hur man någonsin kunde längta hem och varför man satt inne och såg på Scrubs den där bakis-dagen.

PS. Detta blir ett bildlöst inlägg för att Blogspot fuckar sig. Men som sagt, kolla in Maines bilddagbok (magne). Där finns också lite bilder från Gustavs fest. DS

My charity.

Smygvälgörenhet, det skulle jag vilja kalla den nya våg av välgörenhet som vi ser mer och mer. Glöm galor och människor som stoppar en på gatan, nu ska vi bidra till välgörenhet alldeles frivilligt och småskaligt.


Det började med majblomman, en oskyldig blomma som man köpte från lika oskyldiga små barn så att de kunde åka till Fiskeboda. Men samtidigt gick en del av pengarna till behövande barn. Konsumenterna fick en blomma att pryda jackan med men samtidigt ett gott samvete lagom till våren. Dettta två-i-ett koncept är det som jag kallar smygvälgörenhet. Att konsumenten genom att välja ett kanske lite dyrare alternativ både får en produkt och hjälper någon sorts välgörenhet. Den välgörenhet som kom först med smygvälgörenhet var AIDS-forskning med sin röda färg. American Express kom till vintern med ett rött kredit-kort där en del av vad som spenderades gick till AIDS-forskning. Snabbt därpå lanserade Apple en röd Ipod Nano där också en del av priset gick till AIDS-forskning.
Trenden var igång och rullandes. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige men här i England har var och varnnan produkt någon sorts smygvälgörenhet. Topshop säljer Fairtrade-tröjor och Ben&Jerry's har en ny glasssmak som heter Fairtrade Vanilla. H&M har ett tag nu haft en organisk kollektion och detsamma har New Look i England haft. Krav-märkta bröllop är en ny trend inom bröllops-branshen. Och nästan alla vattenflaskor bidrar till ett färsk-vattens-projekt i ett u-land.


Just nu när Miljön är så hypad vill alla företag bidra med sin del där. Användningen av majs-stärkelse har varit mycket populär där. Med majsstärkelse kan man tillverka plast-liknande materiak som är komposterbart. IKEA i England har majs-påsar, förpackningen av våra sandwichar i skolan är gjorda av majs och jag dricker just nu en kompsterbar vatten-flaska gjord av majs. Enligt hemsidan ska man kunna lämna flaskan i naturen och den skulle kompsteras inom 10 dagar.


Jag älskar denna smygvälgörenhet. När människorna nuförtiden har tröttnat på miljö-hotet (?) behövs en ny vinkel på problemet. Målet nu är att alla flaskor ska vara komposterbara, alla kollektioner organiska och alla vanilj-glass Fairtrade.

My Scrubs soundtrack.

Enligt en undersökning på hemsidan Vadheterlaten.se har Scrubs det andra bästa soundtracket jämfört med andra kända tv-serier. De fick 26 % av röstera och slogs endast av 100 höjdare med 3 procentenheter.

My people beer

Såhär timmarna innan nationella provet i svenska tänkte jag öva mig på att skriva citat. Jag kunda bara inte låta bli det här citatet.

"Hur mycket de än försöker stoppa det så hittar vi ungdomar sätt att dricka oss fulla"

Tobias Huhtamäki i artikeln "Ica höjer gränsen för folköl till 25 år" i SvD 2007-04-25

My opening night.

Igår när jag vaknade på morgonen hade jag ingen aning om vad dagen senare skulle bjuda på. Eller jag visste att vi skulle på studiebesök på Svenska Handelskammaren men det är inget man slår dubbla kullerbyttor över. Och till Handelskammaren kom vi, dock något försent eftersom det är OMÖJLIGT att hitta till något i London. Staden är ju en labyrint.

Handelskammaren var, som alla andra svenska byggnader i London så där lite svenskt mysig och fräsch. Det är svårt att sätta fingret på det men det är som om det ligger en svensk dimma över stället. Det känns så annorlunda jämfört med alla andra ställen i London. I dessa svenska lokaler föreläste diverse olika människor om något. Jag tror det kan ha haft med ekonomi att göra. Hur jag vet det är inte att jag förstod något, tvärt om, utan att spekarna (de som läser Sam, Ekonomi och går i klass SpEk) satt tysta och lyssnade intensivt. De frågade också sådana bra frågor som man inte heller förstod.

Intressant blev studiebesöket först när killen från VisitSweden började snacka. Han berättade om hur de markandsförde Sverige och hur svenskar uppfattas i världen. Antagligen är Stockholm, Göteborg och Is-hotellet i Jokkasjivi....Jokasjari, uhm...Norrland de mest populära resemålen i Sverige. Speciellt is-hotellet är riktigt hypat här och de satsar stenhårt på att få folk dit. Eftersom Sverige uppfattas så som så dyrt så satsar de också på att rika människor dit. Det är en turistgrupp de kallar för DINKS (Dubble Income No Kids). För övrigt uppfattas svenskar som blyga, trevligam, nytänkande och naturälskande. Hm?

Jag kan varna uttråkade läsare som inte ger ett rat's ass om VisitSweden om att nu börjar det här inlägget blir intressant. Efter studiebesöket berättade Emma att Spiderman 3 hade premiär i Leicester Square senare den eftermiddagen. Vi, jag, Emma, Linnea och Anna, bestämde oss för att åka in och om vi hade tur komma i tid. Det gjorde vi. Själva insläppet till röda mattan-området stängde fem och vi kom dit fem i fem. Så vi släpptes in och fick ett par halvdana platser kanske fyra rader från stängslet. Det var dock inte äckligt mycket folk och rätt så mycket plats så man såg röda mattan från våra platser. Hela torget på Leister Square var instängslat och i mitten slingrade sig röda mattan (eller den var faktiskt röd och svart med spindlar på). Framför ingången till Odeon bion hade de byggt upp en stor scen med stora skrämar ovanför. På skärmarna visades videoklipp från bilden. Från högtalarna hörde man en kommentator som tjattrade på. Premiären skulle börja kvart över fem men runt sex började det hända grejer. Detta gav oss tid för att förbättra våra platser (tränga sig fram!) så att vi stod nästan alldeles vid stängslet.

Som sagt, runt sex började kommentatorn säga att kändisarna var på väg in. Först kom någon som jag inte kommer ihåg vad han hette men han var Arsenals yngsta spelare. Sedan kom diverse andra B-kändisar jag inte visste vilka det var med. När jag nästan började tro att ingen av skådespelarna skulle komma så sa kommentatorn:

"I won't tell you who's on it's way but I'm wondering what she's wearing.
Oh, did I give it away?".

Och det gjorde han. För efter ett tag körde en bil upp till Leister Square och ur kom Kirsten Dunst. Sötare än någonsin men en svart klänning med fjädrar. Har den tjejen stil eller vad? Efter Kirsten vällde det praktiskt taget kändisar upp på röda mattan. Toby Mcquire var urglad och tog låg tid på sig framför kamerorna. James Franco var lika snygg som vanligt och en bubblare som jag inte visste var med i filmen var Topher Grace (mer känd som Eric Forman i That 70's show). Kändisarna drogs mellan repotrar och fans men eftersom vi stod i börjar av röda mattan tog sig de flesta sig tid åt oss. När Topher kom hann jag inte tänka men när Kirsten och James kom fram var jag reda med mitt block och fick två fina autografer. Toby var mer sugen på att skaka hand med fansen och skrev inga autografer men jag var snabbt framme med handen och fick ett handslag. Så min högra hand kommer aldrig tvättas. Efter skådespelarna kom det lite fler kändisar varav de som jag kände igen var Fredrik Ljungberg och Sugababes. Vi försökte locka Fredrik med lite svenska ord men han var svårflörtad. När vi tillslut bestämde oss för att lämna premiären bestämde vi oss snabbt för att nästa premiär får bli Pirates of the Caribbean 3. Lite glamour och kändisar sätter guldkant på vardagen.

Så, det blev ett långt inlägg. Men stora upplevelser kräver mycket plats.

My emergency-blog

Ja, det var länge sen sist. Mitt internet funkar inte för tillfället. Tyvärr är det här inlägget ett som kompenserar för den förlorade tiden (öhh?) utan bara en snabb update.

• Jag är tillbaka i London.
• På lovet gjorde jag och gallsen scones (nöjda?).
• I London är det otroligt lummigt och vackert. Medelhavsvärme!
• Imorgon ska jag bli brun genom dag-lång solning.
• Coke Zero är mycket gott.
• Jag har antagligen fått sommar-jobb.

Jag återkommer med mera någon annan gång.

My Nacka-galls.

Jag har spenderat en mycket trevligt dag i Nacka idag tillsammans med mina underbara Nacka-galls Amanda, Amelie och Maria. Den började med wrap-lunch och slutade med kolakaka framför Gilmore Girls (ett program om många gillar men som jag har missat). Det är så behändigt med Nacka-gallsen för att de har också lov just nu, vilket hindrar mig från att mani-titta på Scrubs tills alla slutar. Visste ni förresten att Nacka är en egen kommun? Helt ny fakta för mig.

På grund av att alla har lov nu så blir kvällarna också lite långsamma men ikväll hållit jag på med nått jag inte har gjort på länge. Jag sitter och zappar runt och tittar egentligen på ingenting på tv:n. En mycket mer givande och rolig aktivitet än vad jag kommer ihåg (p.g.a. dåliga tillgång till tv:s i London så har jag hållt mig ifrån tv på ett tag). Att växla mellan Numbers, Jackass och någon dokumentär om obduktioner bidrar mycket till ett lyckligare liv. Men målet med min tv-zappning är att var vaken till 23.10 för att se på Scrubs på sexan. Det roliga med Scrubs är att hur många gånger jag än har sett avsnittet så är det ändå en helt annan upplevelse att se det på tv.

En del av charmen men att se på tv efter att vara borta länge är att se på alla nya reklamer. Jag såg nyss Iprens nya och den var bara klockren. Och nu går det nån reklam om Carte D'or nya kola-glass. Gud va gott, måste prova!Nej, ju längre jag sitter här och bloggar om min tv-kväll desto mer sänks intresse-kvalitén på denna bloggen. Det är nog bäst att sluta. Jag återkommer när något intressant händer.

My next Next.

Ursäkta, men bara en till...

"I don't need to be smart, I've got these (pekar på sina silikonbröst)"

My Next.

När alla andra går i skolan förutom en själv finns det inte så mycket att göra. Om man inte har MTV, då finns det alltid massor att göra ( eller se på). Just nu är det ett marathon av progammet "Next". Ett av alla de program där omogna amerikanska ungdomar "dejtar" varandra. Det bästa med programmet är allt skit de säger. Här är mina favorit-citat från programmet:

"My name might be hard but the rest of me is easy" - Mayshlina (eller nått)

"I'm not only cute, I'm fabulicious" - Nån tjej

"I'm smart eventhough I'm blonde" - Nån kille

"I'm also a massage therapist, how hot is that?" - En annan tjej

"I'm not gonna loose, cause I know what women want...me!" - En annan kille

"I'm dumped him because his package was to small" - Samma "En annan tjej" som tidigare

"He's gonna pick me cause I've got the asian persusion" - En asiatisk tjej

My Extras.

Då är man hemma igen. Jag vet inte om alla har uppfattat det men i skrivandets stund är jag faktiskt i Sverige.

Innan jag åkte kom min pappa och hälsade. Trots min kulminerade förkylning hann han och jag med massor under våra tre gemensama dagar i London. S:t Paul's catherdral, Jermyn street, Phantom of the Opera, Hyde Park - men det viktigaste av allt. Vi köpte säsong 2 av Extras på DVD. För er som inte är familjära med Extras (bli det!) är det Ricky Gervais och Stephen Merchants (de som gjorde The Office) nya serie. I England blir dessa herrar bara större och större i England och snart mer älskade än Little Britain-duon. Londons tunnelbana är täckt med reklam för Extras. Och det är inte konstigt för att dessa killar är genier, nu snackar vi Fredrik Lindström-roligt. Med DVDn köpte vi en CD, "The Ricky Gervais show", där Ricky Gervais, Stephen Merchant och Karl Pilkington bara sitter och snackar oc det är bara helt sinnesjukt roligt. Jag lyssnade på den idag under min promenad och gick runt hela tiden småskrattandes.

My Casino Royale.

Jag har nyss sett färdigt på Casino Royale. Fem år efter alla andra men nu är det gjort. Och vilken film....eller kanske mera vilken Bond! Jag visste att Daniel Craig var cool och snygg och sexig och allt sånt från Layer Cake men att han kunde dra upp alla sina...resurser ännu en nivå! Wow! Jag kan inte mycket om Bond-filmer så när jag säger att den här var den bästa bond-filmen hittills betyder inte det så mycket. Men jag kan mina Bond-skådespelares utseenden och där kan jag säga att Casino Royale är bäst.

Ni har nyss läst den mest ytliga recension av en Bond-film det finns att läsa. In other news, så kommer min pappa hit imorgon. Det ska bli mycket trevligt och snart kommer jag ju hem, till er, kära läsare! Eller till de flesta, en del får komma till mig (Nadji!!!). Vi avslutar med en bild av allas vår Daniel Craig, en bild som för övrigt har prytt mitt skrivbord en gång i tiden.

My arse-kicking.

Bara för att patronisera Lenny lite mer så vann jag på Scrabble en gång till nu på Costa. Lenny vill dock hälsa att "det är lätt att vinna om man fuskar". Det borde ju hon veta...

My Lennification

Gissa vart jag är nu! I mitt rum...nej. I skolan...nej. Hemma hos en het britt...I wish. På Costa i Teddington...you are correct sir!

Men hur kom jag egentligen hit. Det är en lång historia som börjar i fredags.

I fredags var det en sånn otroligt slapp dag för mig. Jag kom upp ur sängen vid tio, elva och tittade på scrubs fram till tolb då jag gick till skolan för en natur-lektion. Efter den nödvändiga lektionen träffade jag på en sällskaps-sjuk Lenny (fotnot: Lenny är Jennys nya smeknamn) på jakt efter en fika-kompis och jag missar aldrig ett tillfälle att besöka Nero. Över lite apelsinjuice formades helgens turist-planer, den enorma leksaksaffären Hamley's. Lenny behövde ett Scrabble och jag behövde få utöva min barnslighet.

På fredagskvällen var det dock dags för utgång. Jag, fyra glada lundare och en Tony skulle göra hufudstaden osäker. Efter ett snabb besök på Boots för att fräscha upp sminket träffade vi denne Tony som skulle va en mycket bra promoter. Och på en sånn promoter har man ju lite förväntningar men Tony var en mycket liten man. Spansk och gullig men mycket liten och blyg. Han tog oss först till Embassy (bilden), en sånn klubb man har hört mycket om men som ingen har varit på. Den var trevlig, snyggt inredd med stora kristall-kronor. Där fanns också en fotograf som sprang runt så vårt besök finns nu dokumenterat. Kolla den här länken, klicka er fram till Embassy på menyn, 11 23.03.07 och bild 7,9 och 12 så hittar ni oss. Runt tolv drog vi, med lille Tony i spetsen, till Pangea, en lite afrikansk-inspirerad klubb. Den var mysig med soffor längs väggarna. Där träffade vi många svenskar med löfte om att skriva upp oss om vi ville dit igen. Och sånt är ju alltid trevligt...

På lördagen låg jag drog mig länge, länge i sängen innan jag träffade Lenny och Gabbi. (PS. nu spelar de Lisa Miskovsky på Costa)Hamley's var en, som känt, stor leksaksaffär men faktiskt mycket mindre än vad jag trodde. Lenny fick dock sitt Scrabbe. Jag fick bli fem år yngre och allvarligt överväga att köpa en stor teddy-björn för 20£ och Gabbi fick skratta åt att vi verkligen ville åka in till London för att gå på en leksaks-affär. Efter att ha köpt sitt Scrabble-spel blev Lenny riktigt sugen på att spela. Hon liksom skakade lite så jag föreslog att vi, efter att Gabbi lämnat oss, skulle sätta oss på Nero och köra en omgång. Vad hon inte visste då, när hon ivrigt nickade och nästan sprang mot ett Nero, var att jag någon timme senare skulle kicka hennes arse. Och för er som undrar så är "shire" och "vial" existerande ord, vi frågade en britt på Nero. De betyder greveskap respektive liten medicinflaska.

Lennys värdfamilj var inte hemma denna helgen så på kvällen var vi hemma hos henne. Det bjöds på tacos och ytterligare Scrabble-spelande.

I morse vaknade jag upp med en ovanlig upplevelse. Det var tyst. I min värdfamilj händer detta sällan (...aldrig) med en högljudd hund, en ännu mer högljudd tjej och flera tv-apparater och radios under samma tak. När vi hemifrån Lenny fick jag en till trevlig upplevelse. Våren hade kommti tillbaka. Jag kände hur min själ, som hade legat och frusit i några veckor nu, vaknade på nytt. Poetiskt men sant.

Och så hamnade jag här, bloggandes och drickandes latte på Costa i Teddington. Vet ni förresten att Kiera Knightley är uppvuxen i Teddington?

My photos.

"Äntligen, äntligen idag, jag har fått bilder från min kameraaaa". Här kommer lite efterlängtade bilder från i torsdags då vi var på Kew. Lite vår, några kompisar, mycket Annika. Enjoy!

Min favorit-blomma Magnolia.

Några påskliljor, som faktiskt har blommat i några veckor här.

Jag, Glenny och Cissi

"Johanna och jag, vi är goda vänner fastän mycket olika. Vi tycker om olika saker. Johanna är bra på att posa, jag ser ut som er gris. Men...en...sak har vi nog gemensaaaaaaamt. Vi var båda på Kew i torsdags och går på Svenska skolan i Londooooooon."

Glenny och Lenny är så gulliga så att man vill äta upp dem.Min charmiga grupp bestående av Pelle och Danne. Efter lite grupp-demokrati döpte jag vår grupp till "Team Annika".

Det här är en mycket gammal bild som inte har något med Kew Gardens att göra men, ladies and gentlemen, jag ger er: Annika, Big Bennie och en mulen himmel. Mer London-ish blir det inte.

My radiator.

För er som har undrat varför det har varit så kallt i mitt rum på den senaste tiden kan jag nu meddela anledningen. Mitt element har varit sönder. Hur länge vet jag inte men minst någon vecka. Jag vågade inte säga det till min värd-mamma men jag misstänker att det faktum att jag har levt och sovit i ett iskallt rum kan vara en av de bidragande faktorerna till att min förkylning inte har gått över. Men frukta inte, min värd-mamma har nu varit här inne och lagat elementet. Vi får hoppas att jag i och med detta kan bli fri från min förkylning en gång för alla.

My Kew Gardens.

Jag ger upp. Gizmo vill helt enkelt inte, då finns det inte mycket att göra. Såhär är det. I torsdags var hela skolan (ung. 70 elever) i Kew Gardens. Det var fint väder och våren stod i full blom. Underbart, tänkte jag, nu kan jag äntligen komma ihåg att ta med kameran och ta lite bilder som jag kan lägga upp på bloggen. Lite för att få ett verklighets-perspektiv på den här bloggen men mest för att showa off det underbara vädret och den vackra naturen vi har här.

Och tänk, jag kom ihåg kameran. Hela dagen gick jag runt som första klassens paparazzi och fotade allt och alla. Väl hemma satte jag inte minneskortet i datorn och tänkte sätta igång bloggandet. Men Gizmo hade andra planer och bestämde sig för att inte låta mina fina bilder komma in på hårddisken. Då sa jag till Gizmo att det var faktiskt diskrimminering och att alla bilder är lika mycket värda vare sig de är på Kew Gardens eller Zach Braff. Han tog dock inte till sig vad jag sa oc här sitter jag med bilder på minneskortet men inte på datorn.

Utan bilder får jag då berätta om torsdagens äventyr i Kew Gardens. Kew ligger mycket nära mitt hood. Trots detta var jag, fram till i torsdags en Kew-virgin. Jag har inte insett att stället är så enormt. Ni som ser Bergianska trädgården framför er kan du ta det gånger tio för att komma i närheten av Kew. Kew är också fyllt av olika trevliga växthus där man kan gå runt i olika klimatzoner genom att bara förflytta sig några meter.

Eftersom detta var ett skol-event så hade vi en massa småkluriga frågor at ta reda på. T.ex. vilken världens äldsta krukväxt är eller vad Kew användes till under andra världskriget. Vi i min emenenta grupp, bestående av mig, Pelle och Dan, fick väl reda på de flesta av svaren. Tyvärr var dessa frågor bevisat bortkastad tid eftersom jag inte komme rihåg ett piss. Men det var en mycket trevlig dag och bra tid investerad i min solbränna (som jag har fått för mig jag har).

Innan jag och Gizmo har löst våra problem får ni klara er med bilder från Kew's hemsida:

My boy.

Här är en hemsida för er som vill veta vilket kön ert barn kommer ha. Jag kan dock inte garantera att det är 100% rätt. Jag skulle i så fall få en pojke. Vilket är bra, för att då skulle han i alla fall inte bli mobbad över att ha en maskulin haka. En last som jag har dragits med hela mitt liv.

My new word.

Om ni inte har hört ordet patronisera tidigare så är det för att jag har hittat på det. Tror jag. Jag satt och fundera på vad "patronize" heter på svenska och det finns inget bra ord. Eller nu gör det. Patronisera.

Eller så har det ordet funnits tidigare men jag tror inte det.

My eurovision 2.

England. Detta land som jag, fylld av anglofilism, har skänkt ett år av mitt liv har gjort mig riktigt besviken. Eller egentligen har de gjort mig dubbelt besviken. De röstade fram flygvärdinnorna.

Och vet ni vad de gjorde mer. De skröt rätt så mycket med att de var sist med att välja ut sitt bidrag och så visade de några "korkade" bidrag från andra länder. Typ Danmarks transvestit och äcklig rapp från Polen. Och så visar de Sveriges älsklingar The Ark. Preecis i det ögonblicket då Ola kastar av sig jackan. Som om det skulle vara nått att skratta åt.

Nej, gott folk. Detta land som jag har älskat och förundrats över har ikväll visat sig från en helt annan sida. Inte nog med att de har skymfat ett av mitt lives stora glädjeämnen (Eurovision) de har också patroniserat något av det finaste Sverige har. Vad säger ni, ska vi starta krig mot de jävlarna?

My eurovision.

Ut ur bloggdimman och in i schlager-elden!

Det är slagorden för detta inlägg. Vår Melodifestival (jag är mycket tillfredsställd med resultatet) må vara över men för mig har bara Eurovision-karusellen börjat. Den svenska uttagningen var bara uppvärmning för den 12 maj smäller det. Då kommer den europeiska bögvärldens, de asiatiska Europa-nyfikna och de svenska soff-potatisarnas (och min) stora högtid, Eurovision Song Contest.

För att vara riktigt förberedd brukar jag oftast titta på alla inför-program som jag kan få tag i innan Euroviz (som de kallar det här i UK) så att jag nästan kan alla bidrag utantill innan tävlingen. Men i år tar jag mina förberedelser ett steg längre. Nya förutsättnigar gör att jag idag kan se på den engelska uttagningen. De har nu (kl. 21.10) visat alla bidragen men om en halvtimme är röstningen avslutat och resultatet klart. Då får vi veta vilka som absolut inte kommer vinna i år igen.

När man ser på den brittiska uttagningen förstår man verkligen varför stackarna aldrig vinner och aldrig någonsin kommer att vinna.

För det första har de siktet inställt helt fel. I Sverige tänker vi för det första på att få fram en låt som ska vinna. Vi vill vinna eller så får det va (om vi nu inte kommer så dåligt så att vi måste kvala in, då går hela Sverige in i en djup depression). Men i England är målet top 10. Senaste gången England kom med bland top 10 var för 5 år sen.

För det andra är det helt inställda på att låten ska passa i Eurovision. De bryr sig inte om det är en bra låt, bara den får röster. De lägger gärna in kommentarer som "det är bra att sångerskan är från Frankrike, då kanske vi kan få några franska röster" eller "om ni inte vet vad ni ska rösta på, tänk vad som kan slå ute i Europa". De har också en europeisk panel (med en person från varje land) som får rösta på bidragen. På så sett kan tv-publiken se vilka som är populära i Europa och sedan rösta på dem.

De har också en expert-panel som efter varje bidrag diskuterar hur bra låten kan passa i Eurovision. Tyvärr verkar dessa experter inte veta ett "rat's ass" om vad de snackar om. Deras favorit var ett band vid namn Scooch som sjöng falsk tuggummi-pop iklädda flygvärdinnekläder.

Det känns som om de inte förstår allvaret i Eurovision och inte ens försöker. Nu kommer i alla fall resultatet om 10 min så jag återkommer!

My tjuvlyssnat

Måste provas nästa gång jag går ut...vilket kan dröja eftersom jag verkar vara förkyld hela tiden.

My Melodifestival 2.

Tommy Nilsson och Anna Book ligger i botten på alla ranking-listor inför lördagen.

En expert säger att Sonja skulle lyckas bäst i Eurovision Song Contest.

För mig så växer Måns "Cara Mia" allt mer och mer.

Ikväll ska vi och se på Music & Lyrics. Jag hoppas att jag ska kunna koncentrera mig på filmen trots spänningen inför imorgon.

My Melodifestival.

Melodifestivalen är ju på G och på lördag smäller det. Ni må tro att vi utlandssvenskar (som jag under detta år kan titelera mig som) är helt bakom flötet när det gäller allt som händer i Sverige men där har ni fel. Melodifestivalen är ett hett samtalämne på Svenska skolan. Eller mest i de samtal är där jag är med eftersom jag inte kan sluta analyser, kritisera och säga åt folk vad de ska heja på. Men trots mitt ständiga tjat så har jag inte tröttat ut alla och intresset för att se på Melodifestivalen finns om man letar i Svenska skolan få hörn. Så på lördag kl. 19.00 (min tid) bänkar jag, Jenny, Emma, Josse, Ben och Jerry oss framför Gizmo och ser på när Sebbe vinner.

Vänta, ni kanske inte visste det. Men i mina ögon är det det enda som kan hända. Jag kan möjligtvis sträcka mig till att the Ark vinner men allt annat är bara oacceptabelt. Här kommer mina andra tankar om Melodifestivalen, ett ämne som ligger mig väldigt nära hjärtat. Eller som jag sa till någon, jag är som en schlagerbög fast tjej och lite mindre glitter&glamour-ish.

Andreas Johnson - Jag gillar Andreas Johnson. Jag gör verkligen det. Därför är det synd att låten känns kopierad. Första gången jag hörde den kunde jag inte tänka på något annat än vilken låt han hade snott 90 % från. Fast å ena sidan är det kanske bra att Andreas låt är tvivelaktig, då snor han ju inte uppmärksamhet från Sebastian.

Sonja Aldén - Hon har skrivit Shirley Clamps alla låtar. Hon har bidragit till att Shirley Clamp har blivit känd. Behöver jag säga något mer?

Anna Book - Det är verkligen jättegulligt (och lite otroligt) att Anna har lärt sig dansa. Och vi såg alla de i Let's Dance så kan hon inte lämna Melodifestivalen ifred. Snälla.

Sebastian - Vinnaren. That's it.

Marie Lindberg - Jag har inte bestämt mig vad jag tycker om henne men jag tror att jag låter åt ett positivt håll. Det är väldigt modigt av henne att ställa upp i Melodifestivalen och svenskarna tycker om "Livet är en Schlager"-sagan med läraren som blev schlager-stjärna och den sagan kommer hon glida långt på. Jag känner dock lite Laleh-vippar med själva tjej-själv-med-sin-gitarr-konceptet.

Måns Zelmerlöf - Det är bara att inse occh acceptera, killen är så snygg så att...det finns inte. Jag är inte för hela Idol-snyggingar-grejen (om man bortser från en ganska allvarligt Sebastian-fetish) men de har verkligen lyckats med Måns. Låten växer också för varje lyssning. Vi får se vart det kan leda men fjortisarna och sjuttonåringarnas röster.

Tommy Nilsson - Nej.

Sanna Nielsen - Hon är antagligen en förhands-favorit. Jag har tyvärr börjat få Shirley Clamp-känslor för henne. Men jag kanske ska ändra mig. Låten är lite klashig och hon fyller tomrummet som Linda Bengtzing lämnade.

Sarah Dawn Finer - Det här gillar svenska folket. En kraftig balad med en bra röst och häftigt ljus i bakgrunden. Tyvärr kör hela Europa på detta koncept i Eurovision Song Contest och eftersom det är målet på denna resa måste vi tänka utanför den banan. Vi måste tänka mer åt Sebastian-hållet.

The Ark - När jag först hörde att se skulle ställa upp blev jag mycket glad och kände att min dröm hade kommit i uppfyllelse. Att ett redan bra rock-band (som inte var The Poodles) ställde upp i Melodifestivalen. Ola Salo's musikaliska geni har inte heller gjort mig besviken. Det är en äckligt bra låt och som jag sa. Jag dör inte om The Ark vinner. Tyvärrr kan Europa tro att vi försöker härma Lordi när vi egentligen skickar något av det bästa vi har att erbjuda i musikväg.

Nu har detta inlägget tagit för stor del av min torsdags-kväll. På lördag får vi se hur det går!

My Schyffert 2

Och titta vad jag hittade. En fellow blog-mate.

My Schyffert

Nu kommer blogg-skrivaren med en order till sina kära läsare.

Jag har kollat mycket på SVT under min tid här i London. Jag har sett mer på SVT än vad jag egentligen gör i Sverige. Detta för att man kan se alla SVT:s avsnitt på internet, på svt.se. Men de har många mycket bra program som Packat&Klart och, tro det eller ej, Antikrundan. Mitt favorit-program är ändå Stockholm Live. Och på Stockholm Live har jag sett något av det roligaste jag någonsin sett. Jag skrattade så mycket så att jag nästan kvävdes och min värdfamilj undrade vad som gick på. Det var nämligen Henrik Schyfferts stand-up show. Men den kommer snart försvinna från svt.se, typ inom en vecka. Så nu beordrar jag er att gå! in på svt.se, klicka er vidare på Svt play och sen se på program 3 av Stockohlm Live och bara njuta av Schyffert. Men passa på, snart försvinner avsnittet!

My blog and I 2.

Och som ni nu ser så har vi bytit bakgrund och det var good-o!

My blog och I.

Det är kul att du säger "att jag nu tar hand om bloggen", Nadja för som ni märkt har saker och ting inte varit som vanligt mellan mig och bloggen. Det känns bäst att bara berätta det här för att det är viktigt för mig att vara ärlig mot er läsare.

Allting började för kanske någon eller några månader sen. Det är svårt att säga precis när eftersom det har varit ett problem som har varit litet och sen växt sig större. Det som startade våra problem måste vara det att jag hade lite mycket i skolan. Jag fick prioritera det arbetet framför bloggen och till en början tyckte bloggen att var ok men jag drog väl det ett steg för långt. Då började bloggen i sin tur sluta samarbeta och visa dåligt intresse för vår relation med att inte vilja bilder och så. och Dessa faktorerna har lett till en spricka mellan oss. Faktum är att vi inte...jag vet inte om man borde skriva om det här officiellt...men vi har inte bytt bakgrund på länge. Att man inte gör det påverkar ju såklart också en relation som våran. Men det blev bara inte för att vi kom oss för. Ena dagen (eller kvällen) hade jag huvudvärk och den andra var bloggen inte sugen och egentligen har väl ingen av oss riktigt velat göra det.

Våra problem har drivits så långt att vi hade en total-paus på någon vecka för att vi visste bara inte vad vi skulle göra med våra problem. Varje gång vi försökte prata slutade det bara med...error.

Men som ni märker är saker bra, om inte perfekta, mellan mig och bloggen nu. Vi bestämde oss tillslut för att vi fick sluta vara så barnsliga. Så vi gick till en blog-counsellor (det finns sånna här i London) och fick prata ut om våra problem. Vi kom där fram till kärnan av problemet och det var att bloggen tyckte att jag spenderarde mer tid med att läsa andra bloggar än att skriva i den. När vi kom ut från counsellorn kändes det bara som om hela vår relation fick en nystart och nu är vi mer lyckliga än någonsin.

Ett foto med mig och bloggen (tyvärr kom bara mina fingrar med)

My "Dream Day Wedding"-addiction.

VARNING! Följande information kan vara grymt beroende-framkallande!

Jag kom hem hit efter skolan ungefär kl. 5. Man kan undra vad jag har gjort (förutom att ha ätit middag) sen dess eftersom klockan nu är tio i tio och jag fortfarande sitter på samma ställe som jag gjorde för 5 h sen.

Jag har spelat Dream Day Wedding. Det är ett piss-spel vars demo man kan ladda ner gratis och prova i 1 h. Jag har provat demo:t i 5 h (det funkar om man inte stänger ned spelet). Varför, Annika? Varför sitter du och spelar ett spel som ara består av rosa och som handlar om att planera et bröllop i 5 h? Svaret är enkelt.

Det är beroende-framkallande och därmed livsfarligt. Jag förstår inte hur de kan tillåta sådana spel att ligga ute på internet. Tänk på barnen! Nu är jag en hälsosam vuxen (om man bortser från en till förkyling som smyger sig på) och jag blev påverkad av spelets onda andar. Hur kommer det då gå när ett litet oskydigt barn får fatt på spelet och det tar över dennes liv? Tillslut kommer världen bara bestå av människor som spelar Dream day Wedding hela dagarna. För en sak är säkert, det är omöjligt att vinna. Det insåg jag efter 5 h.

Nej, jag hoppas att någon föräldra-förening eller, ännu bättre, FN ser detta inlägg och gör något åt spelet. Se detta inlägg som en varning till mänskligheten. Om detta spel blir större och mer populärt kan följderna bli katastrofala.

My thoughts about being idle.

Jag är väldigt lat. Inte ligga-framför-tv:n-och-se-på-sport-med-ölmage-samtidigt-som-frun-lagar-middag-och-tar-hand-om-tvillingarna-lat utan sådär lagom, kanske lite smått irriterande lat. Speciellt när jag har träningsvärk.

Just nu är ett prakt-exempel på min lathet eftersom jag just också lider av träningsvärk i, jag skojar inte, hela kroppen. Jag ligger i min säng men täcke över mig och Gizmo i knät. Det mesta jag behöver ligger inom räckhåll och kan nås utan större ansträgning. Och jag trött som få (se föregående inlägg med buffel-liknelsen). Egentligen borde jag resa mig ur sängen, gå och göra ordning mig, kanske städa lite och sen gå och läga mig att sova. Alla skulle bli lyckliga av det. Men istället ligger jag här med ögonlock tunga som historie-böcker och blogger om...i princip ingenting. Och när jag har skrivit klart detta inlägget så kommer jag titta på minst fem avsnitt av Scrubs innan jag ens överväger att resa mig upp. Eller så kommer jag somna och sen vakna kl. 2 i natt av att jag har en gullig liten datir vid namn Gizmo i knät och smink över hela ansiktet. Varför gör jag detta mot mig själv? Suck, mina problem är verkligen såååå stora och viktiga!

My bottle prices

Igår, fredag, var jag och gallsen bjudna på middag på Movida. Av vem? Lite oklart, jag tror det typ var klubben själv som bjöd eller nått. Hur som helst, så var det riktigt gott och man kände sig lite små-fancy när man satt där och käka när alla kom in. Kvällen blev mycket givande för att jag lyckades sno med mig lite saker från klubben. Eller det blev bara en tändsticksask och en pris-lista från vippen. De tog bort mat-menyn så den kunde jag inte ta. Pris-listan var dock mycket intressant att läsa imorse. Jag tänkte delge er med ett litet smakprov på vad du kan beställa inne på Movidas VIP (om du typ är oljemiljadär):

• En flaska Roberto Cavalli-vodka, 220£



• En flaska Belvedere Ultra 1600£



• En flaska Louis XIII-konjak, 2000£



• En flaska Dom Perignon Mathusalem 6 l, 7000£



• Ett antal Cristal flaskor inburna till lite flashig musik, 10 000£

Men för er som vill köra lite budget så kan man få ett glas juice för 3 £.

Trots en trevlig, men dock lite sen, kväll igår åkte jag, Lenny och Glenn aka Jenny och Emma (jag gillar smeknamn) in till Viktoria&Albert idag. Planen var att vi skulle se den omtalade utställningen med Kylie Minogue's gamla scenkläder och käka kinesisk buffé. Biljetterna till utställningen var dock slut (men vi har biljetter till nästa helg) så vi gick direkt till buffén på Paper Tiger. Jag är inte välorienterad när det gäller kinesisk mat men det var riktigt gott. Därefter styrde vi stegen mot Harrods där vi träffade min kära broder (som flitigt kommenterar denna blogg) och dennes flickvän. Glenny och Lenny utforskade Harrods och dess gömda skatter medans jag och turisterna gick till Prêt-a-manger för Londons bästa latte. Då bestämdes det att vi på kvällen skulle till Frog för att låta stockholmarna höra lite ordentlig London-rock men de planerna blev p.g.a allmän lathet och litet visat intresse från gallsen och mig inte av (vilket man märker eftersom jag sitter här och bloggar kl. 22.30 på kvällen). Detta är nog tur eftersom jag är trött och har träningsvärk som en buffel som har blivit jagad av en tiger genom hela Sahara. Nu ska jag bara läsa lite "Vem är Björn och vem är Benny?" av Fredrik Lindström och Hasse Pihl sedan är det nanna kudden som gäller. Vem vet, jag kanske är lite duktig och går upp tidigt och går på vattengympa imorgon bitti. Jag och 10 pensionärer som gör tvivelasktiga rörelser i en pool med en ledare som pekar på en och säger till argt om man inte orkar, vilken dröm! To be continued...

Det finns flera saker jag verkligen gillar med London. Här är några spridda listor över sånt:

Nummer 1 av allting. Det jag gillar mest av allt som finns i London är Rispudding, helst Rachel's Organic



Här är mina favorit-affärer på vägen till skolan

1. The Topshop. När jag tänkter på Topshop tänker jag Oxford Circus och Kate Moss, men detta Topshop är ett pytte-litet café. som ändå kallar sig Topshop.
2. Ronit Zilkha. De har alltid så fina kläder i skyltfönstret som förgyller min vardag.
3. Haircutters. En frisörsalong som många andra i London, men med Londons bästa namn.
4. Royal Fried Chicken. Det finns många fried chicken-ställen i London men detta ställe är kungligt.
5. Oliver Bonas. En till affär med mycket fint skyltfönster

My Crime and Punishment

När Annika var i Sverige köpte hon en rosa pocket-version av, citat "världens mest berömda bok", Brott & Straff av Dostojoski...Dostevisk....Dotokivsk...vi kan kalla honon Mr. D. Detta gjorde hon icke av fri vilja, nej, det var de övre makterna, "the man" (eller i hennes fall " the swedish-teacher) som tvingade henne.

I mer än en månad har Annika kämpat med denna boken. När allt hon har velat har varit att läsa Fogelströms Stad-böcker eller att se på Scrubs har hållt kvar bok-helvetet framför ögonen och tvingat sig läsa sida efter sida. Under denna litterära tortyr har det enda hon har kunnat erinrat om varit "Hur kan någon tycka om den här boken?" och "Varför kan den bli känd?" Har Mr. D mutat in sig hos någon recensent? Och är det "världens mest berömda bok" för att regeringar över hela världen har gått på recensenten och tvingar barn till att läsa den? Annika tror i alla fall att det är något fuffens med denna boken.

Efter en och en halv månad och 633 sidor kom äntligen stunden som Annika har längtat efter. Hon läser ut den 633 sidan, slänger boken hårt i golvet och skriker (hon är ju i alla fall för en gångs skulle hemma och skrika när hon vill):
- In your face, bok-helvete!!!!
All den agression mot boken som tagit många värdefulla timmar av Annikas ännu unga liv rinner ut ur henne genom det skriket. Och Annika kan fortsätta leva ett Brott&Straff-fritt och därmed lyckligt liv.
Man kan tänka sig att Annika är fylld med nya tankegångar och vishet efter att ha läst en sådan klassiker men det enda som hon har lärt sig av sin läsupplevelse är:

"Om ni någon gång ser boken Brott & Straff - spring!"

Efter en lång blogg-dimma är jag tillbaka i er tjänst. Kanske inte vid den intressantaste tiden eftersom jag är hemma.

Den senaste veckan i London bestod för min fritids del av 99% plugg och 1% packning. Efter mitt idrott-prov (sen när kunde man ha prov i idrott?) på fredagen åkte jag direkt till flygplatsen och väntade där i 6 h tills ett British Airways-plan hem. BA är faktiskt mycket bättre än SAS. När man med SAS alltid blir 20 min sen kom vi med BA 15 min tidigare. Dessutom fick man mackor och fri dryck på planet. Mycket trevligt! När jag landade på Arlanda fick jag en smärre chock av det forfarande var så mycket snö för att i London är det vår.

Mycket tidigt på lördagen väcktes jag av mina efterlängtade föräldrar och kördes upp till Dalarna där jag tillbringade helgen i diverse skidbackar. Efter en överdos av snö och träningvärk åkte vi på måndagen hem.

Och....där hade jag inget mer att skriva om.

My impuls.

En del saker gör man olika ofta. Som gå på toa eller äta frukost, det gör man rätt så ofta. Men hoppa fallskärm eller träffa presidenter, det gör man inte lika ofta. Idag åkte jag till Richmond och köpte en Ipod Nano på lunchen. Det gör jag inte så ofta men det var trevligt.

Tjuvlyssnat

Kul.

My quick opinion

Nu har jag endast sett på "Det blir ingen lätt resa"- några sammanklippta komentarer från artisterna som kommer nu på lördag (jag snackar såklart om Melodifestivalen. Jag försöker hålla mig så uppdaterad som möjligt med tanke på min distans till själva tävlingen, speciellt nu när mitt internet är tillbaka). Och då kan jag säga såhär mycket:

1. Jag gillar Sebastian mycket.
2. Jag accepterar Måns Zelmerlöw (människan är ju ändå snygg).
3. Jag gillar ej Nanne.

Tänk hur snabbt ett första intryck kan komma. Förresten är jag mycket nöjd med att The Ark kom vidare. Bra röstat Sverige! Jag har inte hört låten än men jag litar på de fina killarna.

Okej, det har inte varit någon uppdatering på väldigt, väldigt länge. Detta beror på två saker.

1. Mitt internet hemma funkar inte.
2. Jag är toltalt översköljd med skolarbete.

Ta min förra torsdag som exempel. Jag hade fler läxor till den dagen än vad jag hade lektioner. Eller nu på onsdag, till dess har jag två inlämnings-arbeten och ett prov. Och sen får vi inte glömma le grande finale på fredag innan jag åker hem. Ett 100+-sidors prov i idrott&hälsa. Så p.g.a. hur min vecka ser ut ska ni inte förvänta er allt för mycket uppdatering heller denna vecka. Läs istället Toves gäst-inlägg många gånger. Så bra var det!

Men på fredag åker jag hem och då kommer de flesta få träffa mig, så håll ut!

Her side of the story - Tove style

Torsdagen den 25 januari 2007 klockan 14.00 var det så äntligen dags! Sex förvirrade, förväntansfulla och lätt hysteriska tjejer tog bussen från cityterminalen, för att besöka Annika i edens lustgård, ”Mina Drömmars Stad”, pubarnas, och de gulliga britternas förlovade stad: London. Efter att jag glömt min väska vid Forex, Camilla letat laktosfria lunchalternativ, Eleonors resväska precis klarat gränsen för övervikt, Erika trasslat med sin gulliga säkerhetsväska, Hanna (trots felbokning) fått med sin väska och Diana till slut lyckats få ombord sin söndermosade bagel på planet, lyfte äntligen planet. Vi var på väg! Vi kom fram till hotellet (Piccadilly Youth Hostel) runt 11 lokal tid, dumpade väskorna och började fundera över lämpliga middagsalternativ. Efter långa diskussioner, letade i guideböcker och med noga beaktande av tips hemifrån hamnade vi på en av Londons riktiga pärlor, med lysande service, en mysig lokal och en fantastisk vinlista: Burger King. Första tuggan kändes som en motorväg till himmelriket. Efter denna kulinariska upplevelse somnade vi alla bums. Fyra väckarklockor ringde i kör klockan halv nio nästa morgon, och efter en, låt oss säga intressant, frukost bestående av rostat bröd med sylt och extrema mängder pulverkaffe var vi ”fit for fight” för en tur med sightseeingbussen. Vår guide var en gullig engelsk gubbe som lärde oss allt om hur folk fått sina huvuden ”chopped off” i Englands historia. Rekommenderas varmt. Efter att ha shoppat, kliat oss frenetiskt på näsan och vandrat runt på stan hela dagen, gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss vackra för resans höjdpunkt: mötet med allas vår Annika och en utekväll i London. Så efter att ha duschat, klätt på oss och sminkat ansikten och urringningar mötte vi vår nästan brittiska älskling på Piccadilly Circus. Tillsammans gav vi oss av i riktning mot en kinarestaurang vi hittat i guideboken. Vi hade säkert kommit dit också om vi inte haft en sån värdelös kartläsare, jävla pucko! Istället åt vi på en modern indisk restaurang, vars mat var god, men så stark att det sprutade eld ur näsborrarna på oss (nästan). Mysigt värre var det i alla fall, särskilt att få checka läget med Ankie. Så var det dags att ge sig ut i Londons nattliv. Vi började på en typisk engelsk pub, jag tror i alla fall att den var typisk, där vi träffade Annikas vänner från skolan. Alla verkade väldigt trevliga även om det var svårt att höra vad någon sa pga. den lite högljudda miljön. En av Ankies alla söta, välklädda kompisar tog täten när hela gruppen på säkert 12 tjejer troppade ut från puben, och drog ut på stan. Blickar och leenden haglade från alla håll och kanter, och jag kände mig stolt över att vara svensk. Målet för kvällen, Tamarai, hade invigning den kvällen, (tidigare hade den bara hyrts ut två gånger, varav en gång till Vogue) och vi stod på gästlistan! Det var helt surrealistiskt att gå fram till kvinnan med listan, säga sitt namn och faktiskt bli insläppt! (Tack Annika, tack Annikas vänner och tack Annikas promoter!) Tamarai var verkligen helt sjukt häftigt. Den hade allt som Burger King saknade: bra musik, fantastisk lokal, trevliga människor och gratis champagne. Kort sagt hade vi världens bästa kväll, (framförallt Hanna som hittade en kille som VERKLIGEN kliade på näsan). Vid tretiden vandrade vi glada och trötta hemåt på våra värkande stackars fötter. Morgonen efter var vi uppe klockan halv nio igen. Jag är verkligen stolt över detta och det kan inte sägas för många gånger. Efter att ha mellanlandat på Harrods (jag köpte en ögonfransböjare och fick en fin påse), drog vi vidare till Kensington där vi såg ut våra framtida bostäder. Sedan gick vi till Kensington Gardens där Diana fotade Ekorrar och nådde till slut marknaden på Portobello road. Efter att ha stannat vid varje stånd med likadana prylar och fått släpa bort Eleonor från berlockerna och Erika från Chanelhandväskorna, träffade vi återigen Annika och drack kaffe. (Nej, Eleonor köpte ingen berlock och Erika ingen väska, men Camilla fick däremot tag på en underbar väska i rött läder. Hur lyckas hon?) Trötta och med fötter som bad för sina liv i äkta hollywoodstil, började vi så vår vandring hemåt, självklart via New Bond Street och mycket dregel efter de fina bilarna. Lördagskvällen började med middag på Wong Kei som vi letade efter dagen innan med den värdelösa kartläsaren. Restaurangen får representeras av ordet sjukt; sjukt gott, sjukt mycket och sjukt billigt. Tyvärr hade Annika åkt hem till förorten för att äta men glädjen blev då desto större när vi träffade henne på Midas bar och drack cosmopolitan innan vi gick ut igen. Den här gången gick vi till en klubb som Hannas heting från fredagen var promoter för. Här följer en mycket underligen men fantastiskt kul kväll som inkluderar gratis drinkar, vip avdelningen och en privat maskeradfest där vi dansade runt med två V för vendetta, en kvinnlig Zorro och mannen med järnmasken. Vi gick hem vid halv fyra och fullkomligt dog på våra sängar. Upp klockan åtta på söndagsmorgonen för att packa. (Börjar ni se mönstret med sena kvällar och tidiga mornar?) Innan vi åkte hem hann vi med ett besök på ett av Londons absoluta måsten: Topshops flaggskepp, varifrån ingen kom tomhänt. Jag och Erika hann även avverka National Museum på en halvtimme, en prestation värd en applåd! Plötsligt var allt över. Vi lämnade Piccadilly, lämnade Victoria station, lämnade Stansted, lämnade England och framför allt lämnade Annika bakom oss och for hem till ett kallt och snöigt Sverige igen. Fruktansvärt! Men en sak är i alla fall säker, och jag kan lugnt säga det från alla oss utan att ta i:

Tack älsklingen för en underbar helg! Puss och kram från the Gang och Tove

PS. Kunde inte vända på bilden (reds. anm). DS

My quick-post

Nu sitter jag kvar efter alla lektioner i skolan, på en fredageftermiddag (hur ofta händer det) för att skriva detta. Så detta kommer bli en snabb uppdatering.

• Da Gang invaderad London förra helgen. Det var mycket trevligt och jag blev så glad över att de fick uppleva London-uteliv när det var som bäst. Tove kommer bidra med ett gäst-inlägg så ni får veta mer.
• Jag var på musikalen "We will rock you" i onsdags. Mycket trevlig musikal men trevligast var huvudrollen. Peter tror jag att han hette. Han kom i alla fall ut och hälsade på oss efteråt. Han var nämligen också svensk.
• Jag är förkyld och har varit hemma lite till och från denna veckan. Det e jävligt tråkigt. I alla fall när man har sett alla säsonger av Scrubs, Simpsons, Family Guy, Vänner och Entourage.
• På grund av förkylningen så blir nog denna helg mycket lugn. Välgörande kan en del tycka, tråkigt tycker andra.

För övrigt är det här den 111:a inlägget. Rätt så bra jobbat, Annika!

My spring is here.

Den 27 januari kom våren till London.

Efter en vecka av snö och hårda vindar har all vinter blåst bort. Jag har misstänkt att våren har varit på gång länge. I veckan såg jag krokus-skott på vägen till skolan och många träd har redan börja få löv. Men igår kändes det i luften. Det luktade sådär vår-fräscht. Solen värmde. Folk gick runt utan jacka.
Jag vet att det typ är snökaos i Sverige så det kanske är lite svårt att tänka sig att våren faktiskt är här. Egentligen är det rent allmänt svårt att förstå att våren har kommit nu. Vår...i januari? Är det verkligen normalt? Nej, det är det verkligen inte. Inte ens i London.

My british snow.

Idag var det en stor och stolt dag för britterna. Det har nämligen snöat. Man måste förstå att det händer inte så ofta här så det är en stor sak.
Ni vet att jag har berättat om de brittiska ungdomarna och berättat att de inte är speciellt..uhm, trevliga. Som man skulle sagt för en miljon år sen, de har inget hyfs de där barnungarna. Tänk er då dessa sk*tungar med tillgång till en massa snö. Det är inte en situation som dessa barn kan hantera så de blir galna. Absolut galna. Imorse stod det några killar och kastade snöbollar på de som väntade på bussen. Utan några som helst hämningar kastade de snöboll på snöboll mot den främmande och morgontrötta människomassan. Som tur är finns det också extra bitchiga tanter i England som kan styra upp ungdomarna och detta såg jag exempel på imorse vid samma bussstation. Dessa jobbiga ungdomar och bitchiga tanter är som Englands egna lilla "circle of life"

My most depressing day 2

Jag har nu, en dag efter jag skrev inlägget, fått reda på varför dagen var, eller skulle vara, så deprimerande.

1. Det är ungefär en månad efter julafton.


2. Alla räkningar kommer och dessa kan vara extra höga efter just julafton.


3. Det är som kallast i London.


4. Alla dessa sammanfaller på en måndag.

Så det verkar som om det är någon sorts "tradition" i England att måndagen ungefär en månad efter julafton ska vara årets mest deprimerande dag.

På denna ack så deprimerande dag hade jag ett intressant msn-konversation på med min bror:

Bror: Annika, vet du vad det är för dag idag?

Annika: Uhm...måndag, är det väl? Hurså?

Bror: Händer det något speciellt idag?

Annika: Tjaaa...jag vet inte. Jo, det är min värdsyrras födelsedag!

Bror: Jasså, gratta henne från mig? Men Annika, vad hände för exakt 21 år sen.

Först står det stilla i huvudet på mig. 21 år sen, vad snackar han om? Har han gått och blivit galen på äldre dar? Vänta, 21 år, det låter bekant..........Satan i gatan, det är hans födelsedag!!! Så jag har total glömt bort min egen brors födelsedag och med det automatiskt utsett mig till månadens sämsta lillasyrra. Hur som helst, skadan är reda skedd. Det ända man kan säga är:

Grattis Kära Broder!!!!

My most depressing day

Både min värdmamma och tv-värdarna påstådde imorse att det i dag skulle bli årets mest deprimerande dag. Jag vet inte riktigt på vilka grunder. Antingen är det ett antagande grundat på en sammanställning av vädret, de förväntade börskursen och faktumet att är måndag eller om det bara är tradition att den 22 januari är en deprimerande dag. Hur som helst vet jag inte om det har bitit på mig, eller jag vet att det inte har bitit på mig. Dagen må ha försökt att få ner mitt humör men det är fortfarande på topp. Här är en överblick på den 22 januaris försök till att få mig nere:

Det började med att den 20 januari hjälpte till lite. Hunden från helvetet, aka Millie, gnagde sönder min Ipod-hörlurar. De där hörlurarna är viktiga för mig, inte minst när jag går från och till skolan, men nej, nu hade jag inte min dagliga dos av musik på morgonen. Det gjorde att jag behövde gå och funderar och tänka på något på vägen till skolan. Nu vet inte vad min hjärna kan göra när den får fria händer och börjar fundera. Som tur kom jag undan skonsamt denna gången. Min hjärna fick mig bara att köpa lite nya pennor, bl.a. en sån där cool bläckpenna som man kan sudda med.

När jag väl kom till skolan och svenska-lektionen kl.11 påminde Leif (our go-to guy) oss om svenska provet vi har nästa måndag, på hela Strindberg liv. Ouch!

Efter svenskan hade jag tre timmar hål, så jag åt och pluggade lite historia. Redan på morgonen hade ryktet spridits om att vår historia-lärare var sjuk men inget var bekräftat. När jag satt där, djupt nere i lagarnas och brottens historia, fick jag reda på att hela min klass hade gått. Eftersom vi inte hade någon historia. Klockan var då runt två och jag skulle egentligen kunna ha gått vid tolv.

Just då var den 22 januari nära att vinna men jag bestämde mig för att jag skulle gå segrandes med humöret på topp ur denna dagen. Vart skulle jag då göra, vart skulle jag gå för att bli gladare? Jo, Caffé Nero. Jag gick hem och hämtade Gizmo och här sitter jag nu. I en skön soffa på mitt mysiga Nero i Sheen med en god latte i magen skrivandes ett blogg-inlägg på Word (som jag lägger upp när jag kommer hem). Take that 22nd january and smoke it!!


(Skrev detta igår, men lade up det lite sent)

My idea for an article.

Jag funderar på vad jag skulle vilja skriva om i vår villa-tidning nästa gång. Vad kan man skriva om som har någon sorts koppling till Södra Ängby? Och kanske helst också koppling till London. Och som, of course, folk vill läsa om. Några idéer? Själv har jag ingen aning om ad det skulle kunna vara så kom gärna med förslag.

My stay-in cream and Japan-dream.

Japp, för det är precis vad hårinpackning heter. Eller det är det som jag har hittat, så stay-in cream blir det.

För övrigt så händer det världens grej på Frog imorgon. Ni vet mig och mina faser, nu har jag varit inne i en Movida-fas men nu har det gått över i en Frog-fas. Hur som helst så kommer svenska The Sounds till Frog imorgon och det vill man ju inte missa. Så nu vet ni vad jag gör om sådär 31 h. Hoppandes framför The Sounds.

Jag är också inne i en lands-fas. Just nu är det Japan som gäller. Jag köpte för ett tag sen en t-shirt med geisha-tryck på jullovet, skriver om regionen (?) Japan i geografin, har värsta suget efter japansk mat och letar som en djävel efter "En Geishas memoarer" på internet för att jag bara måste se den.

My mid-day break.

Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare, i alla fall inte helt frivilligt. Jag hade tre timmar hål så jag gick ner till mitt gym och sprang i en halvtimma. Sedan duschade jag och gjorde ordning mig och gick tillbaka till skolan. Jag kände mig fräschare och piggare än jag har känt mig på länge i skolan. Det var mycket mer upppiggande än att sova på Nero (en av mig väl-provad metod). Jag fick så mycket energi att jag orkade sitta på och fika på Nero i tre timmar efter skolan.
Är det förresten någon som vet vad en hårinpackning heter på engelska? Det är ett mysterium ingen verkar veta på svenska skolan. Och det är lite svårt att förklara. Jag har provat hair-in-wrapping men det gick inte. Alternativ är hair-in-luggage eller hait-in-baggage.

My postsecrets

Idag var på en intressant utställning med engelskan på Foyles (en bokaffär). Utställningen heter Postsecrets och utställare heter Frank Warren. Konceptet till utställning är enkelt men ändå genialiskt. Frank Warren har delat ut tomma vykort med hans adress och frimärke på till tusentals människor. På dessa vykort har han bett folk att skriva sina inre, djupaste hemligeter och sedan skicka dem tillbaka honom. Det är dessa vykort som han sedan sställer ut. Detta har blivit så populärt att han har givit ut en bok med postsecrets och det finns en hemsida som uppdaterar postsecrets varje söndag.
På själva utställningen kunde man skriva sina egna och sätta upp dem på en vägg vid de andra. Tyvärr var det lite svårt att hålla sina lappar hemliga och inte visa vems som var vems i ett rum smock-fullt med svenska elever så jag avböjde. Men visst lockar det lite att skicka in ett eget vykort till utställningen?

My up-date

Nu ska jag försöka få upp vad-som egentligen-händer-hos-mig-i-London-förutom-att-jag-ser-på-en-massa-saker-på-svts-hemsida-faktorn på den här bloggen.

Jag kom som sagt hit i söndags efter en underbar flygning. I början kändes det lite konstigt att vara tillbaka vid Hammersmith och Sheen men så fort jag kom fram till min dörr kändes allt som vanligt igen. Det kändes som om jag öppnade upp den blåa dörren för den tusende gången i rad utan att varit hemma i tre veckor.
När jag kom ner och skulle säga "hej" till mitt rum var det helt kalt och sängarna var bäddade. OJ, tänkte jag, såhär lämnade jag inte rummet. Det var mer likt ett bombnedslag då med saker liggandes lite här och där. Men värdmamman berättade att de hade haft gäster i mitt(!) rum över julen, så alla mina saker var nedslängda i min byrå. Så hela söndags-kvällen gick åt till att återställa mitt rum till dess vanliga messy-ness.

På måndagen var det en halv vanligdag (vilket endast betydde svenska för mig eftersom jag började kl. 11.). Sedan hade vi kick-off, eller vad man ska kalla det, med de 18 nya lundarna som har kommit. Kick-offen gick ut på att vi skulle springa runt i twickenham och ta reda på en massa frågor, men det blev mer att vi halv-tamt gick runt i skolan och sedan hamnade vi alla på Nero. Jag tror inte att ett Caffé Nero har varit invaderat med så många svenskar tidigare i världshisorien.

Resten av skol-vecken har pågått som vanligt. En nyhet är det ny ämnet IELST. Jag har inte riktigt förstått vad det är vi ska lära oss men vi förbereder oss i alla fall för ett prov som vi ska ha i maj. Om vi klarar det provet ska vi ha behörighet till alla universitet i London. Och det är typ det som kursen går ut på. Och jag som trodde att IP (internationell perspectives) vad det mest meninglösa man kunde slösa 50 p på.

Igår var vi på det i s:a ängby-bladet omkrivna Dar Marrakesh, en vattenpipecafé vid Piccadilly. Det som började med att ungefär 5 tjejer skulle dit slutade i att vi satt runt 20 svenskar utspritt i caféet. Ett trevligt alkohol-fritt alternativ för de som gillar vattenpipa, men för oss andra....är det kanske det ultimata stället. Men den fina inredningen, stämmningen och otroligt dyra juicen är något som vi kan njuta av när folk blir halv-höga runt omkring oss.

Ikväll blir det å andra sidan min favorit. FROG!!!! Ni kommer väl alla ihåg rock-klubben med de snygga killarna. Som tur är lundarna lite lagda åt rock-hållet så Frog vard et förssta stället de ville till. Hoppas det blir lika kul som förra gången!

Något som också har hänt i vecka, en historisk händelse, är att Annika för första gången i hennes liv har blivit medlem i gym. Det heter Cannons och ligger alldeles bredvid skolan. Så vi får hoppas att deras pool, squash-planer, gym med inbyggda tv-apparater i maskinerna och body combat-klasser kan få Annika att bli lite aktiv. Imorgon blir det vatten-gympa.

Så, det där var en ordentlig up-date. Slit med hälsan!

My expectations on "Melodifestivalen"

Nu blev jag glad. Efter lite surfande på expressen.se hittade jag något som kunde glädja mig efter nederlaget med Shirley. Melodifestivalen ser lovande ut i år. Ett start-fält med både The Ark och Sebastian. Trots att de, enligt Expressen, hade lagt Sebastian på ett dåligt ställe hoppas jag att han vinner. Detta kan jag faktiskt säga utan att ha hört låten. Jag litar på Sebastian och trots att ingen annan tror på honom och total-dömmer ut hans låtar har han mitt fulla stöd. och om det nu, mot förmodan inte går så jättebra för honom, kan jag heja på The Ark.
Med denna nyhet kan jag bara konstatera att Melodifestivalen och Sverige går mot ljusare tider. Nu ska jag bara göra mitt bästa att se till att England kommer med ett lika crappigt bidrag som de gjorde förra året. Så att Sebastian har fullt utrymme att soppa Eurovision Song Contest-banan. Moahahahahaha.....