Her side of the story - Tove style

Torsdagen den 25 januari 2007 klockan 14.00 var det så äntligen dags! Sex förvirrade, förväntansfulla och lätt hysteriska tjejer tog bussen från cityterminalen, för att besöka Annika i edens lustgård, ”Mina Drömmars Stad”, pubarnas, och de gulliga britternas förlovade stad: London. Efter att jag glömt min väska vid Forex, Camilla letat laktosfria lunchalternativ, Eleonors resväska precis klarat gränsen för övervikt, Erika trasslat med sin gulliga säkerhetsväska, Hanna (trots felbokning) fått med sin väska och Diana till slut lyckats få ombord sin söndermosade bagel på planet, lyfte äntligen planet. Vi var på väg! Vi kom fram till hotellet (Piccadilly Youth Hostel) runt 11 lokal tid, dumpade väskorna och började fundera över lämpliga middagsalternativ. Efter långa diskussioner, letade i guideböcker och med noga beaktande av tips hemifrån hamnade vi på en av Londons riktiga pärlor, med lysande service, en mysig lokal och en fantastisk vinlista: Burger King. Första tuggan kändes som en motorväg till himmelriket. Efter denna kulinariska upplevelse somnade vi alla bums. Fyra väckarklockor ringde i kör klockan halv nio nästa morgon, och efter en, låt oss säga intressant, frukost bestående av rostat bröd med sylt och extrema mängder pulverkaffe var vi ”fit for fight” för en tur med sightseeingbussen. Vår guide var en gullig engelsk gubbe som lärde oss allt om hur folk fått sina huvuden ”chopped off” i Englands historia. Rekommenderas varmt. Efter att ha shoppat, kliat oss frenetiskt på näsan och vandrat runt på stan hela dagen, gick vi tillbaka till hotellet och gjorde oss vackra för resans höjdpunkt: mötet med allas vår Annika och en utekväll i London. Så efter att ha duschat, klätt på oss och sminkat ansikten och urringningar mötte vi vår nästan brittiska älskling på Piccadilly Circus. Tillsammans gav vi oss av i riktning mot en kinarestaurang vi hittat i guideboken. Vi hade säkert kommit dit också om vi inte haft en sån värdelös kartläsare, jävla pucko! Istället åt vi på en modern indisk restaurang, vars mat var god, men så stark att det sprutade eld ur näsborrarna på oss (nästan). Mysigt värre var det i alla fall, särskilt att få checka läget med Ankie. Så var det dags att ge sig ut i Londons nattliv. Vi började på en typisk engelsk pub, jag tror i alla fall att den var typisk, där vi träffade Annikas vänner från skolan. Alla verkade väldigt trevliga även om det var svårt att höra vad någon sa pga. den lite högljudda miljön. En av Ankies alla söta, välklädda kompisar tog täten när hela gruppen på säkert 12 tjejer troppade ut från puben, och drog ut på stan. Blickar och leenden haglade från alla håll och kanter, och jag kände mig stolt över att vara svensk. Målet för kvällen, Tamarai, hade invigning den kvällen, (tidigare hade den bara hyrts ut två gånger, varav en gång till Vogue) och vi stod på gästlistan! Det var helt surrealistiskt att gå fram till kvinnan med listan, säga sitt namn och faktiskt bli insläppt! (Tack Annika, tack Annikas vänner och tack Annikas promoter!) Tamarai var verkligen helt sjukt häftigt. Den hade allt som Burger King saknade: bra musik, fantastisk lokal, trevliga människor och gratis champagne. Kort sagt hade vi världens bästa kväll, (framförallt Hanna som hittade en kille som VERKLIGEN kliade på näsan). Vid tretiden vandrade vi glada och trötta hemåt på våra värkande stackars fötter. Morgonen efter var vi uppe klockan halv nio igen. Jag är verkligen stolt över detta och det kan inte sägas för många gånger. Efter att ha mellanlandat på Harrods (jag köpte en ögonfransböjare och fick en fin påse), drog vi vidare till Kensington där vi såg ut våra framtida bostäder. Sedan gick vi till Kensington Gardens där Diana fotade Ekorrar och nådde till slut marknaden på Portobello road. Efter att ha stannat vid varje stånd med likadana prylar och fått släpa bort Eleonor från berlockerna och Erika från Chanelhandväskorna, träffade vi återigen Annika och drack kaffe. (Nej, Eleonor köpte ingen berlock och Erika ingen väska, men Camilla fick däremot tag på en underbar väska i rött läder. Hur lyckas hon?) Trötta och med fötter som bad för sina liv i äkta hollywoodstil, började vi så vår vandring hemåt, självklart via New Bond Street och mycket dregel efter de fina bilarna. Lördagskvällen började med middag på Wong Kei som vi letade efter dagen innan med den värdelösa kartläsaren. Restaurangen får representeras av ordet sjukt; sjukt gott, sjukt mycket och sjukt billigt. Tyvärr hade Annika åkt hem till förorten för att äta men glädjen blev då desto större när vi träffade henne på Midas bar och drack cosmopolitan innan vi gick ut igen. Den här gången gick vi till en klubb som Hannas heting från fredagen var promoter för. Här följer en mycket underligen men fantastiskt kul kväll som inkluderar gratis drinkar, vip avdelningen och en privat maskeradfest där vi dansade runt med två V för vendetta, en kvinnlig Zorro och mannen med järnmasken. Vi gick hem vid halv fyra och fullkomligt dog på våra sängar. Upp klockan åtta på söndagsmorgonen för att packa. (Börjar ni se mönstret med sena kvällar och tidiga mornar?) Innan vi åkte hem hann vi med ett besök på ett av Londons absoluta måsten: Topshops flaggskepp, varifrån ingen kom tomhänt. Jag och Erika hann även avverka National Museum på en halvtimme, en prestation värd en applåd! Plötsligt var allt över. Vi lämnade Piccadilly, lämnade Victoria station, lämnade Stansted, lämnade England och framför allt lämnade Annika bakom oss och for hem till ett kallt och snöigt Sverige igen. Fruktansvärt! Men en sak är i alla fall säker, och jag kan lugnt säga det från alla oss utan att ta i:

Tack älsklingen för en underbar helg! Puss och kram från the Gang och Tove

PS. Kunde inte vända på bilden (reds. anm). DS