Annika, hur känns det?

Åh, när är det du ska åka? Fredag? Nähä, torsdag, men det är ju imorgon. Ja, men gud va kul för dej, Annika. Jag tror att det är jättebra att åka bort ett år som du ska göra och London...jaa, London som är en så jätte fin stad. Men hur blir det, kommer det någon och bor hos dej i Stockholm då? Nähä, men är det någon organisation som håller i det hela? Jasså, skolan fixar allt. Jo men visst, man får väl göra mycket själv också, men som jag sa. Jag tror att man mognar jättemycket. Jaha då, men då åker väl du imorgon. Du måste ju vara jättenervös, hur känns det?

Ja, hur känns det?

Ingenting.

Inte nervös, inte lugn, inte glad, inte ledsen, inte stressad, inte trygg, inte förtvivlad, inte trött, inte pigg. Bara ingenting, jag har inte ens någon någon liten grundkänsla.

Igår sa jag "hejdå" till tjejgänget (alias Da Gang) med middag. De hade fixat det jättefint och hade gjort en "Annikas Englands-låda" som nu i efterhand inte förstår hur jag skulle ha kunnat klara mig utan. Och imorgon blir det väl familjens tur. Hur känns egentilgen det? Att inte träffa sin familj eller vänner på 3 månader?

Ingenting.

Att byta både kompisar, skola och familj på en dag?

Ingenting.

De finns inget saltlakrits där.

Ingenting.

Men jag menar, saltlakriset kommer ju alltid finnas här hemma. Och inget kommer hända med dem. Man kommer ju fortfarande få höra saltlakriset har det och om man saknar saltlakriset för mycket kan man ju alltid ringa hem och prata med det. Annars också. Om man bara vill berätta något kul kan man ju ringa saltlakriset. Och saltlakriset kan ju alltid maila, maila jättemycket. Den här bloggen är ju också endast gjord för saltlakriset. Sedan när jag kommer hem kommer ju saltlakriset finnas här och jag kommer märka att ingenting har ändrats. Och då kommer allt kännas bättre, då vet att saltlakriset fortfarande är lika gott.

Ingenting.

Fortfarande ingenting.

Men det kommer väl.