My "kändis"-spotting, followed by name-dropping

Om min förra tillbaka-till-London-resa (efter höstlovet) var jobbig, tråkig och enormt omständlig var denna tillbaka-resa snarare motsatsen.

På lördagen, dagen innan jag åkte, fick jag som vanligt ”sundayitis” (när man känner sig deprimerad innan man börjar skolan efter ett lov, eller som jag, åka tillbaka till London efter tre veckor i sin egen säng med ett eget kylskåp i närheten). Och jag tror inte att jag var ensam om denna åkomma. Men jag kände mig nöjd med mitt lov och, jo, det skulle väl bli kul att åka tillbaka. Jag menar, det är ju ändå London jag åker till, inte Sigtuna.
Så på söndagen gav jag och pappa oss av till Arlanda. Och efter att ha träffat Daniela, en av ”the londoners”, kändes det lite bättre och förväntningarna för den nya terminen tog över minnena av den egna sängen. Därför var det inte svårt att säga hej då till Sverige och gå in i de vita dimmorna av securityn. Och nu börjar det som senare skulle glorifiera hela min hemresa och göra att jag fortfarande lever bland molnen.

På vägen mot gaten gick jag runt och kollade lite bland tax-freen. Och när jag tittade upp mot växling-kontoret i jakt på en klocka, vem står där om inte Howlin’Pelle från Hives. Halvt chockerad lyckas jag efter att ha stirrat en stund dra undan blicken.
- Shit Howlin’Pelle, tänkte jag. Honom ser man inte varje dag. Okej, det var coolt, men nu får du fokusera dig på vart du ska.
Det gjorde jag. Tillslut kom jag fram till gate 61 där jag träffade både Daniela och Martina. Men det var inte bara Martina och Daniela som väntade på mig där. Nej, för där stod också hela The Hives. Jag lyckades hålla mig från att hoppa upp och ner och skrika och satte mig när och hyperventilerade istället. Konstigt nog verkade det som om alla de andra vid gaten kände igen dem och när jag frågade Martina och Daniela om de hade sett Hives möttes jag av ett: The Hives?! Vilka e The Hives?!
Vi gick på planet, efter Hives, och när vi kom in såg jag dem sitta där och försökte inte stirra. Men jag kunde inte se Pelle någonstans med de andra. Jag spanade efter hans vit-svart-randiga tröja som han bar dagen till ära med jag såg honom ingenstans. Så jag började leta efter min plats istället. 33C, det måste vara långt bak i planet, tänkte jag, och började knata bakåt. Och där såg jag honom, sittandes näst längst bak. Och vilken plats var precis bakom honom, jo 33C. Jag började hyperventliera igen och lugnt, utan att stirra, satte jag mig bakom honom. I 10 min satt jag utan att göra något annat än att titta på den lilla biten av hans gyllen-bruna hår som stack upp ovanför hans stol och hela tiden studsade ”Jag sitter bakom Howlin’Pelle, jag sitter bakom Howlin’Pelle” i mitt huvud. Jag kom dock på hur konstigt det måste se, så jag tog upp min Cosmo för att låtsas-läsa den. Jag bläddrar lite förstrött genom ” 10 vinter-favoriter” och ”Få riktig tur i kärlek” när jag plötlsigt ser en artikel om heter ”Saker att längta efter 2007” och en bild på rese-kompis Pelle. Hur sjukt är det på en skala? Jävligt sjukt! Personen på bilden som står där på scenen och ser sådär lagom kaxig ut sitter i flygplans-stolen framför mig och läser Rocky.

Det är andledningen till att jag fortfarande studsar fram på gatorna och ser rosa. Och tänka sig, åter igen rullar Hives i min Ipod.