Min gårdag var en av de där konstiga dagarna då man inte riktigt hänger med på vad som händer. Efter att ha ätit på GBK (Londons bästa hamburgare) kvällen innan vaknade jag upp tämligen stendöd. Jag försökte tänka lite "Gud va skönt, ikväll ska jag sova i min egen säng" men det enda mina hjärna kunde fokusera på var hur jag skulle få sova lite längre. Tankar i stilen "De kanske inte märker om jag inte kommer till provet". Vi hade nämligen svenska uppsats-skrivning kl. 9 på morgonen.
Men jag kom till skrivningen, skrev något som skulle likna en utredande uppsats med rubriken "Vi ljuger så bra" och begav mig mot Sansted med min 20 kg-resväska (en vecka Annika, en vecka). Med hjälp av buss, tunnelbana, en till buss och Amandas utmärkta vägledning kom jag 3h senare till Stansted. Där impuls-köpte jag en basker och ett par handskar på Accesorize (tax-free) och sedan beav vi (jag, Jenny, Kei, Gabriella och Alexandra) mot vår gate. Där slog vi ass av tanken att alla förstår vad vi säger. Här har vi levt ett liv där vi har kunnat säga va vi vill om vem vi vill utan att någon förstår och nu helt plötsligt ska vi hålla käften. Och svårare blev det när det satte sig några skitsnygga svenskar bakom oss på planet. Hur klarar ni er?
Men nu är jag i alla fall hemma och har sovit i min egna underbara, lagom mjuka säng. Ocg snart ska jag äta en stor, svensk frukost dock utan hallonyoughurt.
Over and out!
PS. Hur kallt har ni det egentligen i det här landet. Vi fick en köld-chock när vi klev av planet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar