Nu har det hänt.

Jag trodde inte att det här skulle hända nu. Inte här. Inte så tidigt. Jag trodde inte att jag bara skulle falla dit sådär. Jag visste inte att det var så svårt att stå emot. Ena sekunden är man lyckligt oanandes och BAM! så är man där. Det finns inte en chans att motstå det.
Jag undrar vad det kan bero på. Kanske det är på grund av alla nya människor man har träffat. Eller är det faktumet att allt helt enkelt är annorlunda här i England? Att det man trodde att man var tolerant mot nu kommer och hugger en i ryggen.
När jag tänker efter måste det ha känts såhär tidigare men ända så känns allting så nytt. Så okänt. Så, ja till och med, skrämmande.

Det verkar som om det enda man kan göra är att ta det lugnt och låta det här överrumpla mig. Men bara tills jag är stark nog att ta itu med det här själv och då bestämma om detta är något jag vill fortsätta med eller om jag vill bli fri.
Bara förkylningen går över tills på fredag för att då har vi (elevrådet) anordnat en poängjakt för hela skolan. Då måste jag vara alert och pigg!

Over and out.

PS. Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är att mitt internet fick för sig att inte funka. Men det verkar som om internetet har ändrat sig nu och insett att det inte är så jävla kul att inte funka.DS.